Årets andra seger!

Blodomloppet i Borlänge. 10km asfaltslöpning med i princip noll meters stigning. Nåväl, någon liten stigning är det kanske, typ upp under vägtunnlar eller någon liten backe längs riksvägen i Mellsta, men annars är det platt, platt och platt. 10km enformig löpning där vader och hamstrings sätts på prov och där man inte får vila någonstans utan måste ligga på hela hela tiden. Egentligen är dessa typer av löptävlingar den värsta sorten enligt mig. Jag föredrar backar och små stigar framför platta asfaltsvägar. Samtidigt är det grymt bra träning och så roligt att även tävla på distanser och underlag där man anser sig själv som lite svagare. Jag gillar ju utmaningar och jag tar varje chans jag får till att utmana mig själv och se hur mycket kroppen och knoppen klarar av. För ett lopp av denna sort är nästan lika mycket hjärna som fysik. Det är mentalt jobbigt på många sätt. Inför loppet blir jag väldigt nervös. Inte nervös för att jag ska tävla mot andra eller så utan nervös för att jag VET hur ont det kommer att göra i benen och hur trött jag kommer att bli! För det är ju det som är målet, att springa tills man inte orkar mer. Springa tills benen skriker av smärta. Annars har jag ju inte tagit ut mig och gjort mitt bästa, och då blir jag besviken…
Det är dessutom mentalt jobbigt att springa dessa långa, raka asfaltsvägar och se huuuuur långt som helst framför sig. Se vart man ska, se hur långt det är kvar dit. Det är mental träning om något! Att varje kilometer är utmarkerad längs banan är också mental träning. Åtminstone fram till de första fem kilometerna. Fram tills det vänder och det är kortare till mål än vad man sprungit – då blir det plötsligt en mental pepp istället för en utmaning.

Efter loppet i Mora förra söndagen har jag ju, som jag tidigare skrivit, varit väldigt sliten i mina ben. Förra veckan bestod därför av mindre benträning och mer fokus på överkropp för att ge musklerna i benen en chans till återhämtning. Och det verkar ha lyckats! :)

Benen var pigga igår i Borlänge. Visst, det är alltid slitsamt sista kilometrarna av ett 10km-lopp hur man än gör, men det fungerade väldigt bra igår. Jag tror att jag sprang relativt jämt, jag öppnade inte tokfort och jag var inte stum efter 1km utan kunde löpa på hela vägen. Tyvärr, för sluttidens skull så kom vi som sprang 10km in i mitten av 5km-fältet de sista 750meterna. Dessa sprang mycket saktare än vad vi gjorde och sista biten av loppet bestod av ett kryssande från sida till sida för att komma förbi 5km-löparna. Detta gjorde såklart att sluttiden försämrades något, men jag är ändå nöjd med mina 38.34 på en bana som dessutom sades vara 10,1km lång ;)

Imorgon tävlar jag igen, så dagen består mest av plugg och ett försök till återhämtning och laddning av ny energi. Ett styrkepass för överkroppen hann jag med på morgonen och tänka sig – jag persade i chins! Jag har ALDRIG tidigare i hela mitt liv gjort så många chins som jag gjorde idag! Kul! :) Träning ger färdighet och det är mycket positivt i mitt skidåkarliv just nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>