Och en tredje..

Lite mer stigning, lite mer grusväg, lite mindre asfalt, och lite kortare. 5km tävling för bara tjejer.
Igår gick Tjejruset i Falun. Start och mål på friidrottsarenan och en bana som gick på asfalt bort mot Åsbobacken för att ta stigen upp som korsar ängen, in mot Lugnet, runt Högskolan, Scandic och bort mot friidrottsbanan igen för att avsluta med en spurt på löparbanan.

Tidigare på dagen igår var det väldigt nära att jag kastade in handduken för start. Efter en kortare joggingtur och lite plugg på förmiddagen började huvudet mola lagom till lunch och jag kände mig allmänt ruggig och trött. Huvudvärken tilltog och efter lunch sov jag i två timmar på soffan som en klubbad säl. Ovanligt för att vara mig, och när jag vaknade kände jag mig som att jag blivit överkörd av en ångvält. Huvudvärken var bättre men av trötthet kände jag mig helt mosig. Jag bestämde mig för att prova äta lite gröt och se hur jag skulle må efteråt och det blev bättre. Jag skulle starta!

För två år sedan när jag sprang Blodomloppet var mina ben helt förstörda efteråt. Helt sönderslagna av 10km asfalt och jag hade ont i varenda del av benen. I år har känslan inte alls varit densamma och det enda har varit lite ömhet nere vid vristerna och längst ner på vaderna.

Startskottet gick 19.00 igårkväll och tjejerna drog iväg i ett rasande tempo!! De sprang som att det var 500 meter som skulle springas och jag hade inte en susning till en chans att hänga med i början. Och jag ville inte hänga med heller. Ju fler terränglopp jag sprungit desto mer säker har jag blivit på att det inte är utgångsfarten som avgör hur det kommer att gå i slutändan. En raketsnabb start leder ofta till mjölksyra och ett dåligt lopp totalt sätt. Så jag tog det hela med ro. Och redan vid 800meter var vi förbi de som dragit iväg i starten.
Vi blev snabbt en klunga på tre löpare. Jag och två tjejer från Falu IK. Vi sprang på i ett lagom hårt tempo och mina ben svarade bra. Det gick inte för fort, och benen kändes pigga och lätta. Efter passering vid Skidförbundet droppade en tjej av och vi var två.
Vid Högskolan provade jag att rycka lite för att känna hur trött min motståndare var och jag kände direkt att hennes ben nog var lite mer stumma än mina. Jag fick någon meter direkt men valde att slå av på farten för att inte gå i fällan för tidigt och bli stum.
Efter Scandic när vi sprang upp på grusvägen fick jag dock lucka igen och jag bestämde mig för att köra. Jag ville inte ha med mig friidrottstjejen in på löparbanan då jag antog att hon både var mer van vid banlöpning än mig och förmodligen också var en starkare spurtare.
Luckan växte och jag kunde komma in på löparbanan själv och vinna tävlingen. Skönt!
Två starter på tre dagar och två segrar. Härligt!
Ni kan läsa om tävlingen på DT:s hemsida och Dalademokratens hemsida via länkarna nedan.

http://www.dt.se/nyheter/falun/1.5905801-annu-en-motionsfest-som-lockade

http://dalademokraten.se/2013/05/22/narmare-1-500-tjejer-trotsade-regnet-i-falun/

Det driver, som jag tidigare skrivit, på bra nu och jag älskar att känna denna positiva energi som flödar in i min skidåkarkropp. Det är med glädje jag tränar och tävlar och det är så mycket positiv energi att känna hur kroppen dessutom tar till sig den träning som jag genomför.
Om en och en halv vecka tar jag semester, och det längtar jag också till! Mer än någonsin. För även om allt känns positivt och glädjefyllt behöver jag vila. Kroppen behöver vila och jag behöver någon veckas andrum. Det ska bli så skönt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>