Hackmora Bergslopp

I söndags var det så dags för mitt sista intervallpass i fartperioden. Ett intervallpass av värsta slag då det stod ett backrace på schemat, Hackmora Bergslopp, med start i Perhansbodarna och mål på Hackmora Klack 3km längre upp. En backe med en total stigning på över 200meter där stiglöpning blandas med grusväg.
Att Hackmora Bergslopp skulle bli mitt sjätte tuffa fartpass på åtta dagar gjorde att det kunde sluta som himmel eller helvete. Jag visste på förhand att formen kunde kännas precis hur som helst. Antingen skulle kroppen reagera positivt på så mycket fart under en och samma vecka, eller så skulle den slå helt bakut och inte vilja springa alls..
Att fartpassen i veckan innan dessutom varit riktigt tuffa, med bland annat ett sprintrace som bestod av något överlånga drag i maxfart och ett pass i Baggbobacken med en total intervalltid på över timmen, gjorde det hela ännu mer spännande..

Uppvärmningen kändes helt okej. Benen var inte fjäderlätta men inte heller blytunga. Jag var positivt inställd och tyckte att det skulle bli riktigt kul att pressa skiten ur kroppen igen. Inför ett lopp som Hackmora Bergslopp är inte frågan OM man kommer att bli stum, utan NÄR man kommer att bli stum. Mardrömmen vore att ha mjölksyrakänningar redan på asfaltsrakan efter start. Lite bättre men ändå inte bra vore det om syran kom i första stigningen upp mot vägövergången. Att få stumma ben på grusvägen är ganska normalt och drömmen vore om smällen inte kom förrän man gått in i skogen när bara sista knappa kilometern upp till mål är kvar.

För mig kom stumheten på grusvägen. Ganska tidigt på grusvägen faktiskt. Jag fick kämpa stora delar av loppet och försöka tänka positivt. ”De andra är också trötta, de andra har också ont i sina ben, du är stark, det här är din grej, kämpaaa..” susade igenom mitt huvud.
Maria Gräfnings hade en lucka på ungefär tio meter bak till mig från start. En lucka som växte lite de sista 200-300 metrarna när även Linnea Gustafsson passerade mig och de spurtade om segern. En seger som jag inte kunde vara med och matcha om den här dagen. En seger som mina ben inte orkade kämpa om.
Jag är ändå nöjd. Benen var stumma och trötta men jag orkade kämpa och slita och jag orkade kriga mig till ett nytt pers uppför backen. Jag har alltså aldrig sprungit så fort som jag sprang i söndags vilket givetvis är ett positivt besked. Maria och Linnea var starkare än mig i söndags helt enkelt och det är ju något jag inte kan påverka.

För att springa riktigt riktigt riktigt fort uppför Hackmora måste benen vara helt fräscha. Det betyder inte i slutet av uppbyggnadsperioden inför skidsäsongen och det betyder inte som sista pass i en fartperiod. Någon gång framöver, kanske till våren, ska jag springa uppför Hackmora när jag är utvilad i benen. Bara för att se hur fort jag faktiskt kan springa när jag är pigg och när musklerna är återhämtade och liksom spritter..
Hackmora Bergslopp kommer jag definitivt att springa igen, hur sliten jag än är i benen kommande år, för det är helt klart en sjukt rolig tävling och bästa tänkbara träning då det både ger mjölksyrastinna ben och får hjärtat att slå upp emot max! :)

1525349_313770475477309_6771943159460942340_n
Bilden är tagen av Adam Johanssons kompis Edvin, men är hämtad på Adams facebooksida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>