Lycka varar inte för evigt..

Ryssland blev ingen succé för min del. Desto roligare för min fina Jennie som sopade banan med hela högen och krossade alla på sprinten under lördagen. Att få dela detta med Jennie och få se hennes enorma framfart i verkligheten var ändå räddningen och gjorde att resan till Rybinsk, trots allt, kändes värt besväret.. :)

Nej, jag önskar att jag kunde skriva att kroppen återhämtade sig bra efter touren och att formen och kroppen känts fortsatt bra efter den tuffa tävlingsperioden i mellaneuropa. Tyvärr är det inte riktigt så. Efter touren började jag få problem med mina vader, framförallt vid skateåkning. Under träningsveckan innan Rybinsk kanske jag blundade lite för besvären och försökte tänka att det skulle gå över. Men, på plats i Ryssland, och under skateloppet på fredagen och framförallt på pursuiten, kunde hjärnan inte lura kroppen längre. Vaderna blev min begränsning då de fullständigt skrek av smärta och krampade ihop vilket blev extremt begränsande vid skateåkningen. Tekniskt sett har jag jobbat mycket med att gå ner djupare i vinkel i fotled och knä och få trycket på framfot i skaten för att få bättre driv och tryck framåt. När vaderna krampar är dessa tekniska detaljer helt omöjliga att genomföra och benen blir raka och stela som pinnar vilket betyder att lår och rumpa inte alls kan kopplas på och framåtdriften blir lika med noll.. Jag åker skidor, tekniskt sett, riktigt dåligt helt enkelt.

Efter en rejäl behandling av vår fysio, där jag grät av smärta, reste vi hemåt under måndagen för att åka direkt till Ånnaboda och SM-veckan. Programmet under januari månad har varit minst sagt fullspäckat och intensivt där min elfte tävling på drygt 3veckor skulle bli SM i dubbeljakt förra onsdagen. Efter ett noggrant förberedande, där jag dammade av mina gamla pjäxor, tejpade vaderna, stretchade, masserade och smörjde med liniment, gjorde jag mig redo för start. Hur smart det var, så här i efterhand, det vet jag inte.. Loppet gick inte alls som jag ville. Återigen, med krampande vader och en näst intill outhärdlig smärta, kravlade jag mig runt de sista 7,5km, på ren vilja. Uppför, på tvåans växel, går det ändå helt okej, men då jag ska gå över och åka trean och fyran får jag inget tryck överhuvudtaget och stapplar fram likt bambi på hal is.
Rejält besviken såklart, kanske inte främst över att själva tävlingen i sig inte blivit så bra, utan för att kroppen inte funkar.. Det som innan touren var så bra, där skidåkningen flöt på av sig själv och där kroppen var med mig, är som bortblåst. Istället säger den ifrån, ännu en gång..

Vad som orsakat dessa problem är svårt att säga. Kanske har jag helt enkelt belastat benen för hårt med alla tävlingar under januari månad? Kanske har jag slarvat med stretch och massage? Kanske är det några av mina skor som spökar? Kanske är jag för svag i någon muskelgrupp som gör att vaderna får ta för mycket stryk och kämpa mer än de egentligen skulle behöva? Eller är det återigen en skada där kroppen säger ifrån, på allvar, igen..? Jag vet inte – och det är frustrerande.

Nu väntar en lugnare period där jag helt undviker skateåkning och fartpass. Lugna klassiska turer varvas med löpning och rehabträning. Stretch, stretch och stretch förgyller såväl mina mornar som eftermiddagar och kvällar. Allt för att få bort denna, ursäkta uttrycket, SKIT(!!) som satt sig i mina vader och som just nu förstör lite av och skapar stor oreda i mitt liv..

Ännu en gång blir jag påmind om att elitidrott är fantastiskt när det går bra – men riktigt tufft när kroppen sviker.

1526399_855211027851612_80723645454886040_n

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>