Stannar hemma.

I helgen går det en världscup på ”hemmaplan”, eller ja, åtminstone innanför Sveriges gränser, i Östersund. En världscuphelg som innehåller en klassisk sprint imorgon och 10km F för damerna på söndag. Då Sverige har 10 extraplatser i en nationell kvot har jag under säsongen, kanske inte ”räknat” med men åtminstone haft gott hopp, om att åka söndagens tävling då 16 svenska tjejer totalt får åka. Att tävla i världscupen i Sverige är alltid kul då det ofta är extra mycket publik som hejar på oss svenska åkarna och då det ofta är många på plats utefter banan som man känner. Banorna i Östersund har dessutom alltid varit banor jag gillat och därför har jag sett fram emot den här tävlingen på söndag. Men, nu blir det ingen tävling utan jag har valt att stanna hemma i Falun i helgen.

Anledningen är fortsatt mina vader. Jag har inte riktigt fått bukt med mina problem utan har fortsatt en lätt obehagskänsla i vaderna när jag skejtar. Det är MYCKET bättre än på SM, och just därför väljer jag att ta mitt förnuft till fånga, för en gångs skull, och stå över en tävlingshelg där jag ändå känner en viss begränsning i mina vader, för att istället bli helt kry och kunna åka riktigt fort framöver igen. Jag är rädd att den förbättring som ändå skett efter 10 dagars uppehåll av skejtåkning, ska försummas om jag drar på med en maxinsats redan på söndag. Jag vill låta vaderna ”läka” mer och få en vecka till på sig att återhämta sig. Min förhoppning är att jag ska bli uttagen i den svenska truppen som åker till Baltikum för att avsluta den skandinaviska cupen nästkommande helg, och då vill jag åka dit för att göra fyra BRA race med en POSITIV känsla i kroppen. Tänk om jag kunde få uppleva en ”lillehammer-form” igen..

Men, att vara på hemmaplan betyder inte helvila. Imorgon ska jag köra mitt eget race, fast då i den klassiska stilen. Innan VM-banorna stängs av för allmän åkning tänkte jag riva av en klassisk mil, två varv på den röda slingan, och ha mitt eget lilla VM. ;) Om läktarplatserna är utsålda och banan vimlar av åskådare är tveksamt, men jag får väl låtsas att jag har publikens stöd i ryggen när jag klättrar uppför den lilla mördarbacken.

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>