When nothing goes right – go left.

Att hålla modet uppe, bita ihop och fortsätta kämpa på är inte alltid så lätt när motgångar dyker upp titt som tätt. Att försöka hålla humöret uppe och förklara läget och avsluta samtalen med ”jag kommer igen..” när personer i ens omgivning frågar hur det är. Om man nu ens orkar förklara och tala om hur det faktiskt är. Ibland känns det nästan lättare att svara ”det är bra..” när orken inte ens finns för en förklaring av läget. Men samtidigt vet jag att det bästa för mig själv är att inse faktum och faktiskt säga sanningen.

Jag är, som elitidrottare, väldigt skonad från sjukdomar och är i princip aldrig sjuk. Senast jag hade en lättare förkylning var i januari för snart 14 månader sedan. Inte en enda sjukdag sedan dess. Istället blir jag lättare skadad. Kroppen verkar säga ifrån på andra sätt och inte klara av den belastning som jag utsätter den för. Kanske pressar jag den för hårt och antagligen är det något som jag måste ta med mig framåt, om jag nu bestämmer mig för att ”bita ihop”, ”kämpa på” och ”komma igen”..

Ett flertal gånger under de senaste veckorna har jag sagt, både tyst för mig själv och till personer i min närmaste omgivning att ”nu skiter jag i det här, jag orkar inte mer..!” just för att det är så jag känt där och då. När kroppen inte vill är elitidrott inte speciellt roligt. Det är inte kul att ha ont och det är definitivt inte kul att inte få ut den förmåga man vet att man har inom sig och kan prestera.

Men, samtidigt är jag ju enormt envis och en riktig jäkla tjurskalle. Jag älskar ju att träna och tävla och jag älskar ju att pressa kroppen till de yttersta gränserna och ja, kanske är det både på gott och ont ibland..

Vad som händer framöver är oklart. Jag försöker att inte tänka så mycket även om jag har miljoner tankar som snurrar i mitt huvud. Jag vill avsluta denna säsong och jag vill verkligen åka någon mer tävling innan jag lägger säsongen 14/15 bakom mig och tar lite ledigt från skidåkningen. Säsongen 14/15 som började på ett alldeles strålande sätt vilket ändå får mig att vilja mer, när jag faktiskt vet att jag kan! Där och då, under vårledigheten, kommer jag att bestämma mig för vad som händer framåt. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte hur jag ska lägga upp min elitidrottssatsning framöver. Antagligen krävs någon typ av förändring om jag nu bestämmer mig för att streta vidare, vilket jag med stor sannolikhet kommer att göra. För det jag ändå vet är att jag är extremt envis, och jag hatar att ge upp..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>