Snopet.

I 679 dagar var jag frisk. Inget halsont, ingen feber, ingen magsjuka, knappt en buse i näsan. Träningen under sommaren har i princip, förutom en kortare period under hösten, fungerat smärtfritt och jag upplever att jag har tagit ytterligare kliv framåt i olika delmoment både tekniskt och fysiskt. Det mentala var i balans igen efter en liten svacka och jag var så sugen på att tävla. De nya reklammärkena var fastsydda på tävlingsdräkten och överdraget. Skidorna var utprovade, kroppen hade fått sin rutinmässiga tävlingsuppladdning ”dagen-före”, stavarna framställda i hallen, väskan med ombyteskläder packad och åkarmötet avklarat. Fasen vad skoj det skulle bli med race igen och som jag såg fram emot att tävla med en hel kropp och fungerande vader igen!

IMG_7353

Precis innan läggdags började jag få en lätt molande huvudvärk och en viss olustkänsla började krypa sig på. Vad var det här?
Jag gick och la mig tidigt, ganska direkt efter kvällsfikat då jag tänkte att kroppen förmodligen behövde det och somnade ganska fort.
Strax före tolv vaknade jag. Jag frös så där djupt in i kroppen, frossa, extrem huvudvärk och ont i magen, lätt illamående. ”NEEEJ! Inte bli sjuk nu! Varför!?”
Jag kröp ut och la mig på soffan för att försöka skona de andra tre tjejerna i rummet. Huvudet fortsatte dunka, magen gjorde allt mer ont och vid 3-tiden på natten kunde jag inte längre förneka för mig själv att jag nog hade feber. Det skulle inte bli någon premiär för mig denna helg, jag skulle omöjligt kunna tävla!

På eftermiddagen i fredags åkte jag hem till mina föräldrar i Färnäs. Besviken, arg och less såklart, men mest trött, slut, lätt illamående, med feber och helt utan matlust..
Igår följde jag skateloppet i Bruksvallarna från soffan. Givetvis inte alls vad jag hoppats på och så klart som ett riktigt slag i magen när jag varit frisk så otroligt länge innan just denna premiär. Extrem otur att åka på en maginfektion eller magsjuka, matförgiftning eller vad det nu må ha varit, men inte mycket att göra åt.

Som att inte det vore nog började min rygg värka på ett konstigt sätt under förmiddagen igår. En smärta som jag först inte kunde lokalisera riktigt då det som strålade från min onda mage, bak i ryggen, ut i ljumskarna och höfterna och ner i låren. En känsla som jag tidigare aldrig upplevt och som därför var väldigt svår att definiera.
Imorse var febern i princip borta och magen mycket bättre. Smärtan i ryggen var däremot konstant och fortsatte att stråla ner i höfter och ben. Märklig att det kommit så hastigt och i samband med feber och magont?

Med största sannolikhet är det en diskbuktning, efter konsultation med sjukgymnast. Jag är svullen vid ryggraden långt ner mellan kota 3 och 4 och alla symptom pekar på detta. En disk som antagligen givit vika i samband med sjukdomen när kroppen var nedsatt, och som från första början kommer från den supervurpa som jag gjorde i Grönklitt på intervallpasset i tisdags. En vurpa som inte visste några gränser då jag körde på en sten och det verkligen tog TVÄRSTOPP, så att jag föll framstupa, i superman och landade på mage och bröst utan att ha en chans att ta emot mig med händerna. Antagligen fick jag en knyck i ryggen som några dagar senare resulterade i detta? Det är den enda teori som finns just nu.

Dagarna framöver kommer därför att ägnas åt att äta ikapp lite energimässigt, att få tillbaka orken igen och att försöka rehaba denna diskbuktning så fort som möjligt. Förhoppningsvis ska det vara bra på några dagar om allt går som det ska och om kroppen svarar bra på vila och kontinuerlig rehabträning. Skidåkningen får antagligen vänta fram emot nästa helg, för att vara på den säkra sidan, och stakningen antagligen några dagar till.

Givetvis är detta ingen optimal ingång på säsongen, med en missad premiär och inte speciellt bra förberedelser inför Idre som blir nästa tävlingshelg, den 4-6 december.. :( Tävlingar som jag hoppats mycket på och som det har varit ett stort fokus på under sommarens och höstens träningar. Men vad ska jag göra åt saken mer än det bästa utifrån situationen som den är här och nu?
Det som har hänt går inte att påverka, jag försöker att se framåt. Vintern är ju trots allt väldigt lång..

IMG_7352

Ett svar på “Snopet.

  1. Så trist för dig Helene! Låter som om all otur kom på samma gång. Förstår hur du känner! Håller iallafall tummarna för dig, ska bli så spännande att följa dig vidare. Styrkekram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>