Wadköpingsloppet

IMG_7804

Mitt livs andra långlopp som jag stakat mig igenom. Det första var på Pilgrimsloppet i Lofsadalen förra våren. Där med en bana som är mestadels utför när man startar vid Högvålen, åker upp på fjället och ner till Lofsdalen. Igår en desto mer småkuperad bana i Filipstad som mätte 4km och skulle åkas 10 varv.

Wadköpingsloppet skulle egentligen ha gått i Ånnaboda, men på grund av mildväder och snöbrist var tävlingen flyttad till Kalhyttans skidstadion i Filipstad. Med 5-6 plusgrader i luften, en lerig parkering och barmark, förutom en snösträng, kändes det mer som att vi skulle springa orientering när vi kom fram på morgonen innan start. Filipstad hade dock lyckats få till en fin bana med helt okej spår. Givetvis är det svårt att få spåren att hålla för ett gäng tävlande, både elit och motionärer som ska snurra på slingan 10 varv var. Att det blir löst och att det blir stora hål där stavarna sätts ner är oundvikligt i denna värme.

Jag hade näst intill bestämt, redan kvällen innan tävlingen, att jag skulle gå på blanka skidor och alltså staka loppet. Lite nervöst, men samtidigt utmanande att prova och när jag hade åkt banan ett varv när vi kom fram bestämde jag mig för att det var läge att prova.

Starten gick 11.00 och jag kom iväg bra. Skidorna gled bra och jag hittade ett bra flyt i åkningen. Efter två varv minns jag att jag tänkte ”herregud, hur ska jag orka staka åtta varv till här!?” när stavarna sjönk mer och mer för varje varv och när det blev allt lösare spår. Men, det gick bra! Varven rullade på och efter varv 5 gick det förvånansvärt fort och lätt och plötsligt hade jag bara spurtvarvet kvar.

Det kanske låter supertråkigt att snurra runt runt runt på ett och samma varv tio gånger, men tro det eller ej så var det riktigt roligt. Mycket folk på spåret, många som hejade och en härlig känsla att avverka varven ett efter ett utan att få någon känning av energidipp eller chackning. Skidorna gick bra och jag var väldigt nöjd när jag passerade mållinjen, 1 timme och 56 minuter senare och en total stigning på 670 höjdmeter.

Idag är ryggen, nacken och axlarna lite möra, men jag är förvånansvärt opåverkad faktiskt. Det känns oförskämt bra. Jag fick mig en bra genomkörare inför de långlopp som kommer framöver där jag har tänkt att åka åtminstone Skinnarloppet, Tjejvasan och Vasaloppet och förhoppningsvis Birken och kanske även Årefjällsloppet. För att bli bra på långlopp måste man just tävla i långlopp. Jag tror att det är svårt att få till den här hårdheten som ett långlopp, 40km eller längre med kontinuerlig stakning, ger på något annat sätt. Det är svårt att få till ett träningspass som blir lika tufft.

Jag tror (och hoppas) att det finns en viss potential i mig som långloppsåkare. Jag vet att jag har MYCKET att utveckla i min stakning, både tekniskt och fysiskt. Jag behöver kunna staka mer energisnålt och jag behöver mer hårdhet i de muskler som används frekvent vid stakning. Men grunden tror jag finns där. Jag är lite av en ”långtradare” som kan nöta på länge utan att bli trött. Jag är mer av en uthållig sort än en explosiv och jag har ett starkt pannben som älskar utmaningar av det här slaget.
Det är en tjusning att åka dessa långlopp. Tävlingar där alla kan vara med, där alla möts – både elit och motionär, på sina villkor, men ändå på samma bana & i samma tävlingsarena. Jag gillar´t!

IMG_7801

Ah just det, hur gick det då? Jag vann damklassen och åkte hem från Filipstad med 50 fräscha poäng i långloppscupen och några tusenlappar rikare.

IMG_7802

Tack Karlslunds IF och Kalhyttans skidstadion för ett fint arrangemang. Bilderna har jag lånat på Wadköpingsloppets och Björn Dählie Ski Challanges facebooksidor.

Ett svar på “Wadköpingsloppet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>