Vasaloppet – det värsta av det värsta..

Idag har jag upplevt något som jag aldrig tidigare varit med om, och som jag aldrig vill drabbas av igen…
Men vi tar det från början.

Kroppen har känts pigg i veckan och jag var väldigt laddad och sugen på att ge mig ut på mitt livs längsta skidpass någonsin. 9 mil skidåkning mellan Sälen och Mora. De besvär som jag haft med min astma tidigare under vintern skulle dessutom förhoppningsvis bli lite lindrigare nu med ny medicin som skulle hjälpa mina stackars luftrör.

Traditionsenligt stod vi där, 15800 skidåkare på startlinjen strax före kl 8 imorse. Jag hade seedat upp mig från startled 1 till elitledet och var placerad i rad två, längst ut till höger. Helt perfekt! Jag hade en plan om att vara offensiv i starten och försöka gå på hårt i början för att få en bra ingång i den så beryktade startbacken.

Grinarna får upp, jag spände kroppen och stakade iväg och tjoff – det väskebälte med sportdryck som skulle rädda min resa mellan Sälen och Mora lossnade och flög iväg. Jag tänkte inte, utan i en ren reflex vände jag mig om för att plocka upp bältet. ”Jag MÅSTE ha med mig det där”, minns jag att jag skrek. Till saken hör att jag förra gången jag försökte åka Vasaloppet drack av klubbens sportdryck, något som min mage uppenbarligen inte riktigt tål, och jag hade därför, för att inte krångla till det organisationsmässigt, egen dryck med mig, där det skulle säkras lite upp längs vägen ner mot Evertsberg, men inte bli lika tät service som tidigare år.

Att stå där, i led två på Vasaloppet med näsan vänd mot en flock frustande skidåkare likt antiloper som springer rakt emot dig – det är iallafall en syn som jag aldrig kommer att glömma. Ganska snart insåg jag ju mitt extremt korkade och dumma beslut att vända mig om, och jag fick istället kasta mig iväg i rätt åkriktning på jakt efter den flyende damtäten..

Som att denna incident inte vore nog så kände jag ganska tidigt i första backen att andningen var tung. Den fuktiga luften var besvärlig och jag hade det jobbigt att andas normalt och kontrollerat. Flera gånger fick jag påminna mig själv om lugna andetag och att försöka coola ner mig. Kroppen var inte heller riktigt med i matchen och det var lite som att åka med handbromsen i.

Optimistisk som man är tror man ändå att det ska släppa, att det ska kännas lättare lite längre fram och att kroppen ska komma in i det.
När jag passerade mångsbodarna fick jag tillbaka, det numera TV-kända, vätskebältet vilket jag är väldigt tacksam för. Även om jag inte lyckades få på det på något speciellt smidigt sätt var det skönt att kunna ha den tryggheten med sig igen.

Jag passerade Tennäng och började åka upp mot Risberg. Jag hade valt att åka med fäste under skidorna idag, ett val som jag aldrig mer kommer att ta på Vasaloppet i tävlingsklass. Men, man lär så länge man lever som det så fint heter.
Diagonalen uppför mot kontrollen kändes ännu tyngre än i första backen, andningen fortsatt jobbig men ändå kontrollerad. Men jag bet ihop och kämpade vidare.

Efter passering Risberg hörde jag själv hur jag började pipa i andningen. Ett pipande som tilltog, en kropp som slutade fungera, en diagonalåkning som gick i från glidande på skidorna till promenad i de branta knixarna. Som att kroppen skrek STOPP, men ett huvud som vägrade lyssna. Andningen tilltog mer och mer, pipandes blev högre och högre. Jag minns att folk som åkte om mig sneglade åt sidan och tittade på mig – något förundrade och kanske lite oroligt. Tillslut hyperventilerade jag. I panik!! Jag fick verkligen ingen luft. Det var helt stopp och paniken tilltog. Jag vet inte riktigt vad som hände därefter mer än att jag minns att några personer hjälpte mig. De ringde efter hjälp, de frågade förbipasserande om medicin, de satt och höll om mig och värmde mig.
Astmaattacken tog aldrig slut. Jag fortsatte hyperventilera och vid något tillfälle svimmade jag av där i spårkanten.

Med skoter fick jag åka tillbaka till Risberg och ligga i sjukstugan tills ambulansen kom med medicin och lugnande. Jag transporterades till akuten i Mora, men då hade det lugnat ner sig och jag mådde helt okej förutom att jag var otroligt trött och frös något hemskt. Nu mår jag bra efter omständigheterna men är skärrad. Det här vill jag aldrig uppleva igen, och jag tror att det var det närmaste en nära-döden-upplevelse jag haft, även om det givetvis inte var så dramatiskt. Men känslan av att inte få tillräckligt med luft, att hyperventilera i panik, det var fruktansvärt!

Ett STORT tack till de hjältar som stannade och hjälpte mig idag. Som offrade sina Vasalopp för min skull. Det är jag otroligt tacksam över!

Jag kommer att ta min revansch, jag måste bara smälta den här hemska dagen lite först och se till att jag får en astmamedicin som fungerar..

6 Svar på “Vasaloppet – det värsta av det värsta..

  1. Kära du! Fruktansvärt! Vad tråkigt att läsa… Förstod att något måste hänt :( hoppas du får ordning på allt för ingen förtjänar framgång så mycket som du just nu. Hoppas vi ses i Åre! Kram

  2. Hallå Helene.
    Jag såg i tv vad som skedde och din kamp om detta och att det slutade som det gjorde var nog kanske inte så lustigt för detta var ju inte kroppen van vid.
    Hemsk kännsla men skönt att du fick hjälp.
    Kämpa på så ses vi snart på vägarna för du är en grym brud tycker vi.
    Bosse/ Johan

    • Tack snälla ni!
      Jag kommer igen nästa års Vasalopp, då ännu starkare och förhoppningsvis stakandes hela loppet igenom! Med, förhoppningsvis, era rosa rullskidor under fötterna under sommaren ska det bli ett stort nöje att träna upp stakningen till nästa vinter! Jag kommer tillbaka! :)

  3. Kollar på nätet: En nyligen publicerad enkätstudie visar fortsatt hög förekomst av astma bland framför allt kvinnliga skidåkare. Sjukdomen debuterar bland allt yngre elitidrottare. Det som händer vid astma är att slemhinnorna svullnar i luftvägarna samtidigt med ökad slemproduktion. Vanliga symptom vid försämrad astma är t ex väsande pipande andning, andnöd, tryck över bröstet. Vasaloppstarten kanske är speciell för astmatiker då elitåkarna går på knock med maxpuls i första backen? Sköt om dig så syns du snart i skidspåret igen !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>