Det var det värsta!!

”Lördag fm: A3+ rullskidor klassiskt 10-20st 1min-intervaller i backe med 2min vila. ”
Pffth, vad är det för fjutt!? 10 minuters intervalltid? Man lär ju minst köra 15st iallafall. Kanske 20. Vad blir det annars!?

Ja, lite så tänkte jag faktiskt när jag läste upplägget för gårdagens pass i Lillehammer. Lägrets 9e dag, den näst sista. Sista fartpasset och det skulle visserligen dunkas på i maxfart. Men det var ju dubbel så lång vila som intervalltid, så det borde ju gå att köra 20 stycken.

Efter en lång uppvärmning, likt en jag brukar göra på tävling, med en längre tröskelintervall, en lite kortare men i högre fart och några impulser var det dags att dra iväg. Ett taggat gäng som var redo att pressa ut det sista ur kroppen uppför den helt nyasfalterade Nordsetervägen.

Intervall nummer 1 gick bra. Det var jobbigt, men inte plågsamt. 2 minuters vila och det var dags för den andra enminutaren. Syran kom efter 40 sekunder och sedan var det bara att härda ut. Trampa på med benen, trycka ifrån med armarna. Hög frekvens, bra tryck, teknikfokus!

Efter den tredje intervallen började smärtan komma på riktigt och efter intervall nummer fyra ett lätt illamående.
”Vafan Helene, det är minst, MINST (!!) 6 stycken intervaller kvar!” hörde jag mig själv tänka.

Från intervall 5 och uppåt var det en lång smärta. På riktigt alltså. Jag mådde illa, kände hur kväljningarna kom allt tätare och hur magen nästan ville vända sig. Frustande, flåsande och med extrem syra i hela kroppen var intervall nummer 6,7,8,9 och 10 avslutad.
”En bonus”, skrek någon. Okej, en till. 1minut som kändes som en evighet och av extrem envishet, och kanske för att få ett jämt antal, en tolfte intervall. Sen var det slut! Totalt, ursäkta uttrycket, jäkla slut!!

Aldrig, och då menar jag ALDRIG (!!) har träning fått mig så illamående. Nedvarvningen var en plåga. Spyan stod mig upp i halsen och jag var alldeles yr. Av 12 minuters intervalltid!

12 minuter med en högre laktatnivå än vad kroppen tydligen klarade av. Kaos i kroppen och illamående som följd. Obehagligt, men samtidigt lite härligt! Tänk att jag, sengångaren, sköldpaddan, snigeln Söderlund, kunde pressa kroppen till detta!? Lite kul ändå. Och en härlig känsla. Kanske inte från intervall nummer fyra och under den närmaste timmen efter avslutat pass, men sen – när det värsta obehaget lagt sig och jag lyckats peta i mig lite lunch. :)

Jag tar med mig detta som något positivt. En styrka. En styrka att jag kan pressa kroppen till sina yttersta gränser. Utan mina grymma klubbkamrater som motståndare under passet hade det garanterat varit svårare att nå dessa gränser. Precis som det hade varit betydligt svårare att genomföra 10 helt grymma träningsdagar på egen hand.
Tack för ett fantastiskt bra läger & tack för laktatchocken!! :)

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>