Alliansloppet.

De första dagarna i Trollhättan, torsdag och fredag bestod av ett stakintervallpass på tävlingsbanan och två lugnare pass för att vi skulle komma så pass förberedda vi kunde till tävlingen på lördagen.

Jag var nervös innan start, hade rejält med fjärilar i magen och det kändes verkligen som att säsongen på något sätt var på gång att dra igång igen. Många duktiga skidåkerskor var på plats och det skulle bli en hård och tuff tävling över de 48kilometerna.
Det märkliga var att jag inte riktigt visste vad jag var nervös för. Det var inte samma nervositet som inför en skidtävling, varken ett traditionellt lopp eller ett långlopp, utan mer en nervositet över ovissheten på något sätt. Jag hade aldrig gjort något liknande och jag visste inte riktigt vad som väntade. Skulle jag ens hänga med!? Och om jag gjorde det, hur länge? Skulle jag tvingas gå på rött direkt för att kunna matcha de duktiga stakåkarna eller hur skulle det se ut?

Starten gick och jag kom iväg bra, men tyckte att jag fick gå ganska hårt de första kilometerna och tänkte att det skulle bli en tuff dag för mig. Vi var en stor klunga som höll ihop och efter ungefär 6-7km började åkningen stämma allt bättre och jag började komma in i loppet mer och mer. Jag kunde ganska lätt gå med i ett varv, och även i drygt ett halvt varv till innan vi började rulla utför in mot varvning igen. Min akilleshäl i stakningen, framförallt på rullskidor, är verkligen lättåkta partier där det går lite i överfart och här fick jag verkligen slita. Jag tappade positioner eftersom men tänkte att jag var tvungen att bita i och såg backen efter varvning som min stora chans att få kontakt igen. Jag slet på, och lyckades hänga med klungan ytterligare några kilometer in på det tredje och sista varvet. Plötsligt ökades tempot tydligt och jag kände hur jag fick släppa några meter.. Några meter som blev fler och fler och som plötsligt var en tydlig lucka.
”Jag får faan inte släppa här” hörde jag mig själv tänka och bestämde mig för att inte ge upp utan verkligen göra allt som stod i min makt för att fånga in klungan igen. Jag slet, krigade, flåsade, frustade. Tog närmaste väg i alla kurvor och försökte jobba på med benen så fort det fanns en möjlighet till det.
Precis innan Bråberg var jag ikapp!! Jag hade häng på klungan igen och kunde pusta ut..

..i ungefär 500m innan det markanta rycket upp mot sista spurtpriset kom! Då var jag körd. Jag orkade inte gå med och fick återigen, tillsammans med tre andra tjejer, ge mig.
Bestämde mig för att lägga mig i rygg på Emilia, Sara och Seraina och kämpa om en plats topp 10.

Utför in mot stan kändes det plötsligt väldigt lätt och bra igen och jag fick för mig att hjälpa till att dra klungan. Ett väldigt dumt beslut! Mina armar var inte alls återhämtade och när Emilia passerade mig in på cykelbanan var jag så trött! Mina muskler skrek av trötthet!

Kilometerna in mot mål var mest en fråga om överlevnad och jag kände hur jag tappade sekund för sekund, men jag kämpade, slet och kunde till slut passera mållinjen som 13e tjej – ärligt talat mestadels väldigt nöjd!

Givetvis hade jag önskat att jag hade kunnat hänga med klungan ända in till mål. Kunnat kämpa om placeringar lite högre upp i listan och framförallt inte tappa så mycket tid på täten på de sista kilometerna. Men den toppfarten fanns inte där, och jag hade inte det i mig i lördags. Men – jag hängde med länge, och jag kunde åka kontrollerat, tekniskt bra, utan stress och hantera situationerna som uppstod och verkligen ge allt jag hade. Jag är så enormt nöjd över att jag krigade ikapp klungan när jag släppt en lucka med ungefär milen kvar och att jag inte gav upp eller blev stressad och hamnade i mina gamla ovanor tekniskt.

För något år sedan tror jag inte att jag hade hängt med så här pass bra. Jag är säker på att jag hade kunnat åka så här pass bra tekniskt med andra åkare runt mig och jag hade garanterat blivit stressad och tappat mark mycket tidigare. Alliansloppet i lördags gav mig alltså ett fint kvitto på att min stakning och åkning på lätta partier utvecklas och att jag har blivit starkare under sommarens nötande av stakteknik och styrka. Det är inspirerande och nu är jag mer motiverad än någonsin att fortsätta på samma spår några månader till innan säsongen drar igång på allvar! :)

Efter loppet har Moras seniorer stannat kvar i Trollhättan för några dagars träningsläger. Rullskidåkning varvas med fantastiska löpturer och Trollhättan har verkligen visat sig vara en väldigt fin och trevlig stad. :)

image

3 Svar på “Alliansloppet.

  1. Bra jobbat Helene… kul att vara på plats och få se dig och flera åkare ”hemifrån”
    Ser väl bra ut för dig, inför kommande säsong? Så lycka till! Har lagt ut bilder på min blogg från loppet. /Bertil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>