Då sätter vi det mentala på prov.

Hej på Er!

Sedan jag skrev sist har ännu en fin och riktigt bra träningsvecka klarats av. Egentligen var tanken att jag skulle ha satt mig på flyget till Visby för tre lugna semesterdagar direkt i söndags efter klubbens hemmaläger, men så blev det inte. Vännen som jag skulle besöka hade dragits med ett diffust halsvirus under några veckor. Ett virus som vi inte visste om det smittade eller vad det var för något. Jag vågade inte chansa och bestämde mig för att stanna hemma. Är enormt tacksam att jag har så förstående vänner och bekanta som inte tar illa upp för sådant. Känns så klart tråkigt att vara elitidrottare sådana gånger när en resa, som jag sett så mycket fram emot under hela sommaren, inte blir av för att jag är rädd för att eventuellt bli sjuk. Sanningen är ju dessutom den att jag inte har bacillskräck i min vardag. Jag tror att man måste utsätta sig för lite baciller och inte isolera sig från omgivningen i rädsla för att bli sjuk. Men den här gången, när jag visste om att min vän hade bekymmer med hälsan kändes det lite väl riskabelt. Speciellt när vi närmar oss säsongspremiär och tävlingssäsong med stormsteg!

Istället fick jag några lugna bonusdagar i Falun och kunde, på onsdagsförmiddagen, dessutom vara med på ett riktigt tufft och mjölksyrafyllt sprintpass med DSA. I fredags var det återigen dags att vända ut och in på lungorna med världens bästa träningsgrupp, den gången hufsande i Mördarbacken. Två tuffa fartpass som båda gav fina svar på att jag är i fas och att det händer positiva saker med min kropp.

Allt frid och fröjd så långt. Tills i fredags eftermiddag när jag skulle ut på ett lätt återhämtningspass på skejtrullen. I slutet av passet började en muskel bakom höger skulderblad göra sig påmind på ett obehagligt sätt. En känning som hade retat mig lite efter stakintervallerna med klubben förra helgen men som kändes mycket bättre efter en massage på tisdagen.
Igår var planen ett maxstyrkepass på morgonen.
Knäböjen gick bra men när det var dags för bänkpress och bänkdrag var det tack och godnatt. Det gjorde ont. Riktigt ont. Antagligen är det en överbelastning som spökar och som nu också gör att även bröstmuskeln börjar kännas av, förmodligen för att kompensera upp den slitna muskeln på baksidan.

Tanken var att jag skulle ha åkt med DSA till Idre imorgon efter lunch för ett ”race-läger” måndag till torsdag. Tre race på lika många dagar och som ni hör en grym möjlighet att träna på att tävla, både fysiskt och mentalt. Jag hade stora planer på att få testa olika uppvärmningsstrategier och verkligen öva in saker i skarpt läge som skulle vara perfekt att ha med sig in i tävlingspremiären om några veckor. Men..

..imorse bestämde jag, och min tränare Annika, att jag inte ska åka med till Idre. Det är dags att bromsa och se till att bli kvitt denna överbelastning innan det går för långt. Bättre att ta det säkra före det osäkra och låta muskeln få den vila som den så tydligt ber om. Huvudet vill annat men nu är det dags att låta kroppen få styra över den där viljan och envisheten. Det är inte läge att dra på sig något långdraget nu!

Sådana här beslut sätter ändå, trots att jag någonstans vet att det är det enda rätta, mitt mentala på prov, rejält! Jag har svårt att vara helt lugn i beslut som dessa och att ta det med ro. Jag vill så mycket och jag vill så gärna följa den plan som funnits där under ett antal veckor.
Men, samtidigt är det i sådana här lägen jag måste vara som allra ärligast mot mig själv och verkligen lita på vad kroppen säger åt mig. Jag har kanske varit på gränsen till för hård mot kroppen förut, och det måste vara slut på det i lägen som de här!! Det har jag trots allt lärt mig..

Jag tror inte att det är någon större skada skedd om jag bara får bukt med detta inom några dagar eller en vecka. Träningen under sommaren och hösten har gått otroligt bra och kanske är detta även ett tecken på att min överkropp börjar aktiveras på ett annat sätt än tidigare och att jag faktiskt börjar använda rätt muskulatur och andra muskelfibrer i min skidåkning.. Ja, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv mellan varven när besvikelsen över att inte få åka till Idre och köra skiten ur kroppen i veckan sköljer över mig. ;)

Mental träning. Tänk positivt. Det finns fördelar med allt. Typ.

citat_5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>