Att brottas med sina egna tankar.

”Mycket vill ha mer” finns det ju ett välbekant ordspråk som heter.
Vi vänjer oss vid olika saker och för att stimulera oss själv ytterligare lite till, få den där sköna endorfinkicken och känslan av att ha gjort något riktigt bra, så ökar vi stegvis på allt lite till. En helt naturlig grej att göra för att inte vänja oss vid något och för att sträva efter och nå utveckling. Men när är det egentligen nog och när är det andra saker vi måste ”snäppa upp” eller öka på för att fortsätta ta kliv uppåt i utvecklingskurvan?

Jag syftar naturligtvis på en elitidrottares brottningsmatch mot sig själv och sina egna tankar i detta inlägg, även om jag tror att detsamma gäller vem som helst som vill utvecklas inom olika saker. Kroppen och knoppen sätts på prov på olika sätt och till slut finns det faktiskt en gräns när man faller över kanten och istället för att hjälpa sig själv stjälper ut det man har samlat på sig, kanske under många många år.

Jag är nog ett typexempel på att ha velat lite för mycket många gånger. Att inte nöja mig utan att hela tiden försöka pressa och töja på gränserna lite, lite till. En träningsplan trillar lätt över och blir någon timme extra här och där, och ibland får jag verkligen ta mig själv i nackskinnet för att inte dra ut på ett eftermiddagspass trots att planen säger vila om kroppen känns pigg och fräsch. Att proppa in saker att göra på min lediga tid, för att kunna ta ledigt och vila sen.. Men när kommer då egentligen det där ”sen”?
Den rastlösa sidan av mig är en av anledningarna till att jag alltid valt att ha något vid sidan av min skidåkning – studier eller jobb. Detta för att alltid ha andra saker som fyller mina dagar och som gör att jag slipper känna att jag slösar bort min tid på INGENTING. Jag har aldrig haft tid att vara ”smart-lat” och samtidigt därför aldrig låtit kroppen få den återhämtning som faktiskt krävs när man tränar så pass mycket som jag gör.

I våras stod jag i valet och kvalet mellan att lägga skidåkningen åt sidan, eller faktiskt prova att vara skidåkare på heltid från och med september och under vintern. Detta för att jag någonstans insåg att jag under många år gått över gränsen just under höstmånaderna där dagarna blivit alltför späckade och inrutade och återhämtningen lidande. Sommaren har alltid gått bra, men sedan har bägaren så många gånger runnit över och jag har inte haft den där lätta, sprättande känslan när säsongen väl har börjat.

Som ni vet valde jag en helhjärtad satsning på skidåkningen och det känns väldigt inspirerande och roligt, och något som jag verkligen njuter av just nu!

Men, man vänder inte ett tankemönster över en natt, och det är minst sagt en lång brottningsmatch jag går mot mina tankar. Även om jag vet att det är det här jag vill och att jag behöver och vill få den där återhämtningen mellan passen är det inte bara att knäppa på en av-knapp och ligga där i soffan och bara må och mysa. Det låter kanske som världens lyxigaste problem. ”Åh stackars mig, jag kan inte koppla av och det är SÅÅ synd om mig som måste ha INGENTING att göra i eftermiddag”.

Det är inte alls det jag menar, utan jag syftar mer på att jag tror att vi är många därute som måste reflektera över hur vi berömmer oss själva för de val vi gör, hur vi väljer att leva och vad vi faktiskt gör riktigt bra. Att ibland faktiskt ”nöja sig” och inte hela tiden sträva efter MER och MER och MER! Att faktiskt kunna klappa sig själv på axeln då och då, trots att allt inte blir som den ”stålmänniskan” man önskar sig vara eller orkar med. Det är okej att säga ifrån och det är okej att inte alltid vara perfekt!

Inom elitidrott är det oundvikligt att inte jämföra sig med andra, se vad andra gör och vad de orkar eller klarar av. Att spänna bågen hårt är inte fel, men ibland brister det och då är det otroligt lätt att vi känner oss totalt misslyckade och ältar hur dåliga vi är gång på gång på gång.
Att vända en negativ känsla till något positivt, kanske genom att göra en förändring och prova något nytt, att ge sig själv en klapp på axeln över att ha vågat förändra – ja, kanske är det just det som är utvecklingsmöjligheten här och nu istället för att höja ribban ännu mer och pressa kroppen ännu hårdare?

Min ribba ligger ibland lite väl högt, och det är väl just därför jag har svårt att koppla av och känna lugnet när schemat inte är fulltecknat och varje minut av dagen är planerad.
Det är en lång brottningsmatch jag går mot mina tankar, men jag tror ändå att jag har vunnit den första ronden genom att inse mina svagheter och utvecklingsmöjligheter. Det är dags för en förändring – en förändring som jag då och då försöker klappar mig själv på axeln för att JAG har valt att göra.

Att göra mest är inte alltid bäst, och att göra MER är troligtvis inte bättre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>