”Från Ornäs till Grycksbo…”

Förra hösten, när jag jobbat tillsammans med Daniel i drygt 4 månader ungefär, fick jag en sån där ”aha-upplevelse” i stakningen. Jag minns det så väl. Ett sånt där tillfälle då jag kände ”wow”(!!) Vilken fart, vilket flyt! Allt förstärktes genom att Daniel, på ett nästan lyriskt sätt, utbrast ”JA, så där ja Helene – dääär har du det!”
Vi tränade stakteknik mellan Torsång och Ornäs på cykelbanan. Det sluttade på svagt utför och det bara rullade på, som av sig själv på något sätt.

Mycket har definitivt hänt sedan dess, och det som var ”wow”(!!) då är antagligen ingenting som jag skulle hurra över idag. Men det är väl just det som är grejen med ständig utveckling genom ihärdigt och noggrant målmedvetet arbete? Små, små steg framåt och kanske ibland även bakåt just för att kunna ta nya, bättre vägar och utvecklas. Att dessutom tillåta sig själv att vara nöjd, ge sig själv en klapp på axeln för denna utveckling, även om det är långt ifrån perfekt. För sanningen är nog den – att perfekt, det blir det aldrig..

Sedan den där tidiga höstmorgonen på cykelbanan mellan Torsång och Ornäs har detta varit en målbild som jag burit med mig inombords. En känsla av hur det ska kännas. En känsla av vad jag vill åstadkomma och en känsla som Daniel gång på gång har påmint mig om att återvända till för att hitta tillbaka till flytet.

Idag flyttade jag den där målbilden. Från Ornäs till Grycksbo. På cykelbanan mellan Bergsgården och Grycksbo, på en 15 sekunders maxintervall kändes det sådär lätt och följsamt igen, som det känns när det ”träffar”. En ”wow-känsla” som jag ska spara i minnet och kunna återvända till när det behövs. En känsla av att det verkligen, VERKLIGEN, träffar och flyter. En fantastisk känsla när en ny, liten teknisk detalj kan göra sån skillnad! Jag kände det – Daniel såg det. Precis samma sak. Ja, jag tror att han såg precis det som jag kände. :)

Men, det var inte bara härligt och fantastiskt under förmiddagen utan även helt fruktansvärt, plågsamt jobbigt. Jag pressade mig till mina yttersta gränser imorse med Daniel som tidtagare och coach, och var på gränsen till svimfärdig när den sista intervallen var klar. Ihärdigt påhejad och överöst av positiva stärkande kommentarer kan man inte annat än ta i precis allt det man har och lite till sådana här gånger. Och givetvis kan man ju inte låta bli att tänka ”det är preciiiis det här jag älskar…” – Daniels bevingade ord, när han cyklar bredvid. Vilken inspiration! :D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>