Skandinavisk cup

Helgen med skandinavisk cup i Lillehammer är över. En helg som jag verkligen har sett fram emot och varit väldigt sugen på sedan jag såg att den skulle finnas med i årets tävlingsprogram. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg har jag väldigt fina minnen från Lillehammer, både som skidorienterare och längdskidåkare faktiskt. Det var nämligen här, åtminstone i Lillehammers närområde, vid Sjusjoen, som jag knep mitt första individuella mästerskapsguld när jag vann EM i skidorientering 2011. Loppen i den skandinaviska cupen för två år sedan var därefter mina livs längdskidlopp hittills i min karriär, men igår vettesjutton om jag inte toppade det, även om jag inte var på pallen denna gång.

Men vi tar det från början.
I fredags inledde vi tävlingshelgen med en klassisk sprint. Sprint är egentligen inte min bästa disciplin, men jag såg fram emot att köra och hade stora förhoppningar om att kunna ta mig vidare från prologen som brukar vara min stora utmaning. Prologen gick ganska bra, och jag tycker att jag åkte skidor helt okej, även om det som vanligt tar någon minut innan jag är igång och känner att jag kan vara tillräckligt aggressiv och på i min skidåkning. Jag tog mig vidare som nummer 26 och fick alltså åka kvartsfinal. Det var lite svårt med fästet i prologen och jag valde därför att be om lite mer valla under skidorna till kvartsfinalerna. Tyvärr lyckades inte vallningen riktigt den här gången och jag kände redan i första backen att jag hade problem att få fast skidorna. Jag fick gå ut och saxa tidigt och kunde inte följa med i det hårda tempot som sattes upp. I den andra backen sprang jag saxande uppför och kunde tillslut korsa mållinjen som fyra i mitt heat vilket gav mig en total tjugonde plats i sprinten.

I lördags var det dags för 5km skejt. Skejten har ju tidigare under säsongen inte riktigt fungerat och därför hade jag inga större ambitioner för detta lopp än att genomföra det på tekniskt bästa sätt och inte stressa min åkning. Resultatet hade mindre betydelse och jag ville bara försöka hitta ett självförtroende i skejten igen. Jag tycker att jag genomförde mitt bästa skejtlopp på säsongen, även om det är en bit ifrån ett riktigt bra lopp. Tekniken satt bättre och jag kände mig piggare i benen än tidigare. Positivt!

Det jag hade sett allra mest fram emot under denna helg var det 15 kilometer långa masstartsloppet i klassisk stil igår. En bana som jag verkligen älskar när det gäller klassisk skidåkning, där det handlar om i huvudsak diagonal eller fartställning. Det enda ihållande stakpartiet på banan är i anslutning till skidstadion vid varvning. Vädret var lurigt och det var rejält utmanande att få fäste under skidorna utan att få ifrysning i vallan. Precis kring nollan och snöfall är ett vanskligt väder för en vallare men jag fick till bra skidor och kände mig relativt trygg med det inför start. Med en startposition på nummer 35 hade jag bestämt mig för att inte stressa i inledningen av loppet utan försöka åka smart och ta positioner på rätt ställen. Starten gick och jag kände direkt att skidorna satt perfekt! Jag kunde åka skidor avslappnat utan att behöva hänga på armarna eller förbruka mycket energi på att spänna mig eller saxa.

Benen kändes dessutom, för första gången denna tävlingssäsong, ”som vanligt” igen. De var pigga och rappa. Jag kunde kontrollera min skidåkning på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara i ord. Men det är som att kroppen och huvudet kan samspela bättre. Huvudet förstår när det är dags att växla tempo eller sakta ner för att inte dra på sig för mycket syra. När jag inte är i riktigt bra form är det som att huvudet vill mer än kroppen och därför ”pushar på” för hårt hela tiden vilket tillslut blir ohållbart.

img_9774

Med en säsongsinledning som inte varit riktigt den jag hoppats på hade jag däremot inte riktigt självförtroende nog att våga lita på min kropp. Under flera tillfällen minns jag att jag tänkte att jag kanske gick för hårt och snart skulle braka in i väggen. Men, jag slog bort tankarna och fortsatte mata på. Plockade placering efter placering och kunde passera 10km i andraklungan, bara ett tjugotal sekunder efter de tre tjejerna i täten. Under sista varvet minns jag att jag tänkte att det snart skulle bli en rejäl fartökning med tanke på vilka jag åkte tillsammans med. Också ett tecken på att jag inte riktigt vågade lita på min egen kapacitet, då det egentligen inte ska spela någon om helst roll vilka jag tävlar emot.

Men den där fartökningen kom inte och jag märkte att de andra också var rejält slitna. I långbacken sista gången började det dock gå fort och jag gick, för första gången under loppet, rejält på rött. Det skrek i benen, armarna började krampa och jag kände att jag var sliten. När jag åkte masstart i Lillehammer senast orkade jag inte riktigt på slutet och släppte en liten lucka på toppen av långbacken inför avgörandet. Denna gång skulle jag inte göra samma misstag! Jag bet mig fast i ryggen på tre norskor och gav mig inte. På toppen av långbacken låg jag på 7e plats, innan vi gled utför in mot stadion. Här fick jag dock sota endel för mitt extrema fäste uppför när tre norskor gled förbi mig in mot upploppet. Jag slutade på en 10e plats, 50 sekunder efter Charlotte Kalla som vann.

Givetvis hade det varit ännu roligare att komma fyra och vara först i andraklungan över mållinjen, för jag kände mig verkligen otroligt stark uppför igår. Men, alla bitar ska stämma och igår hade jag kanske lite för bra fäste och därmed lite sämre glid än de andra för att kunna utmana om det. Samtidigt är jag säker på att jag inte hade kunnat genomföra 15km så här bra utan detta bergfäste under skidorna då jag är väldigt beroende av fäste för att åka bra tekniskt.

Och ja, det är bättre att komma trea som jag gjorde i Lillehammer för två år sedan, men om jag jämför dessa resultat skulle jag ändå säga att det här är bland det bästa jag har gjort på en internationell tävling. De tjejer som är före mig i listan är några av världens bästa skidåkerskor och de jag kämpade om placeringar mellan fyra och tio emot är otroligt starka allihop, och kan med en bra dag placera sig högt på världscup. Men, det jag framförallt tar med mig efter denna helg är känslan i kroppen. Jag är på gång igen och kroppen har börjat svara. En otroligt skön känsla som är väldigt svår att sätta fingret på. Det kan svänga otroligt fort och om jag ska vara ärlig har jag ingen aning om varför jag känner mig så mycket piggare i kroppen nu än vad jag gjorde för bara en vecka sedan..

Och ja, visst är det väl just det som är så fascinerande och spännande med idrott? :)

img_9810

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>