Chocken i Mördarbacken..

Det kändes ganska bra innan start. Jag var laddad, men inte överdrivet nervös. Såg fram emot uppgiften och såg fram emot att äntligen få dra på mig nummerlappen och tävla igen. Såg med stor glädje fram emot att få göra det på hemmaplan i Falun på Svenska Skidspelen, något som funnits med som en dröm sedan jag var liten.

Vi startade sent, inte förrän 14.15 igår och efter alla herrar som hade åkt 3 mil på de två 2.5km slingorna. Spåren var lösa och sladdriga och det var ganska svårt att få fast skidorna. Snön var sockrig och liksom rullade under skidorna vilket gjorde att det då och då blev rejäla tjuvsläpp. Jag fick ändå till skidorna bra och var nöjd med fästet, vilket jag prioriterade väldigt mycket på den bana som vi skulle åka.

Jag fick till en bra uppvärmning och kunde hålla mig till min plan. Joggade ner till start och gjorde mig redo. Där i startfållan sköljde plötsligt nervositeten över mig som en stor våg. En våg som innehöll både nervositet och förväntan. Shit, nu var det äntligen dags!

I samma stund som starten gick förvandlades den där förväntan och sköna anspänningen till något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det var som att kroppen slutade fungera och jag kunde inte kontrollera det. Det var som en chock på något sätt. Kanske en kombination av den enorma fart som norskorna satte upp i början och en känsla av maktlöshet från min position så långt bak. Jag hängde verkligen inte med och min kropp ville inte åka skidor så fort som huvudet ville. Som en konsekvens av det följde stress, dålig åkning, en känsla av lite panik.. Vad sjutton är det som händer!? Egentligen var jag inte trött, men jag KUNDE inte åka fortare!

Jag slet på allra längst bak i fältet, närmade mig mördarbacken, tänkte att ”nu kommer min del av banan”, tappade ännu mer och fick ännu mer panikkänslor i kroppen. Fy, ska det kännas så här?!? På väg utför mördarbacken första gången var benen som stela pinnar och jag höll på att tappa balansen och krascha, men räddade upp det i sista sekund. I en position allra längst bak i fältet är det väldigt lätt att de dåliga, dumma tankarna börjar komma. Det är som oundvikligt att börja trycka ner sig själv och börja tänka HELT FEL saker. Jag fick verkligen kämpa med mig själv igår och mitt mentala sattes verkligen på prov när kroppen inte svarade som jag ville. Jag slet mig ändå vidare, kämpade på, försökte hitta in i rytmen och ge mig själv tips på hur jag skulle åka och försökte tänka på detaljer i tekniken istället för den misär som höll på att ske.

Efter nästan 7,5km, upp i den första sprintbacken hände det något. Ja, det är nästan så att jag kan ta på skillnaden i mitt tankemönster. På något sätt hade jag lyckats ”lura” mig själv, genom mina överdrivet, påhittade positiva tankar. Det började faktiskt kännas lite bättre, och jag märkte att jag började plocka på tjejerna framför mig. Jag jobbade på uppför i saxningen och slutade fundera så mycket på saker runt omkring. Fokus på mig och på mitt, det enda jag kunde påverka. Skidåkningen började stämma allt bättre och jag kände att jag fick bättre flyt, tryck och träff i diagonalen. Istället för att krumma ihop och springa på skidorna kunde jag glida ut, trycka på och åtminstone försöka göra som jag brukar när jag åker klassiskt. Den sista 5km-rundan kändes okej. Det är långt ifrån bra, och resultatet blev inte alls vad jag hade hoppats på, men jag kunde iallafall vända en väldigt dålig inledning till något lite bättre. Jag vet inte exakt vad jag kom, och jag var otroligt långt efter igår, men jag kan ändå, någonstans i allt hitta ljuspunkter i min åkning.

Kroppen var inte van att tävla efter en dryg månads uppehåll. Jag behöver tävla, jag behöver pressa mig och jag behöver hitta flyt och träff i hög fart igen. De första 7.5km igår var bedrövliga, men de 7.5 sista var ändå okej. Jag lyckades övervinna mina negativa tankar och vända en väldigt dålig tävling till något lite mindre dåligt. Jag tar med mig mitt starka mentala och det faktum att jag inte gav upp igår. En tävling är aldrig över förrän man passerar mållinjen.
Jag hade helt enkelt en dålig, ovan dag på jobbet och jag hoppas att det kommer att gå bättre och bättre nu för varje race jag får i kroppen. Det är fortfarande några månader kvar av säsongen och det är fortfarande fina möjligheter till revansch.

Tack för alla lyckoönskningar och hejarop inför och under helgen. Ni som tror på mig och som hejar på mig i ur och skur betyder otroligt mycket! TACK! <3 Och ja, trots att jag gärna hade åkt skidspelen med en pigg och formstark kropp, så känns det ändå, så här i efterhand, väldigt roligt att jag fick chansen. Man lyckas inte varje gång, men jag lovar att jag kommer starkare tillbaka vid ett annat tillfälle! :)

Nu väntar SM i Söderhamn om ett par dagar och redan där finns fina chanser till förbättring och starkare prestationer. Vi hörs därifrån!

img_7331

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>