Utvärdering av säsongen 2012/2013

Så här efter säsongsavslutningen är det vanligt att vi skidåkare knappar ner någon slags utvärdering om säsongen. Vad som gått bra, vad som gått mindre bra, framgångar, resultat som uppnåtts och något om träningsåret i stort. Eftersom att min säsong inte alls blev den jag tänkt mig och jag överhuvudtaget inte har något resultat alls att skryta med, tänker jag heller inte gräva ner mig i att älta dessa problem och fundera mer över det.

Istället tänker jag blicka framåt med hjälpa av att kika lite bakom axeln och ta med mig godbitar från året som gått.
Sedan jag fick min diagnos i Göteborg, inklämning av ulnarisnerven samt komparment syndrom i underarmarna, har jag fortsatt träna på en hög nivå. Inte träna för att kunna prestera ute i skidspåret denna säsong utan för att utvecklas som idrottare och skidåkare längre fram. Jag har varvat min träning med löpning, cykel och styrketräning för mage och rygg, som jag personligen ser stora framsteg styrkemässigt i redan nu.
Tack vare min goda grund löpmässigt kommer jag, som jag tidigare skrivit, att tävla en del i terrängen och orienteringsskogen under våren. Det ser jag verkligen fram emot. Sprint-SM i helgen blev mitt avstamp mot en ljusare framtid som idrottare, förhoppningsvis utan skador de kommande åren för att kunna närma mig mina stora mål..

Hela sommar- och höstträningen föregående år fungerade väldigt bra. Det flöt på, jag var i princip inte sjuk en enda dag. Jag kände mig framförallt väldigt mycket starkare i överkroppen, som jag även fick ut i stakningen och utvecklade dessutom min klassiska teknik markant. Att det blev en skitsäsong rent ut sagt var givetvis otroligt tråkigt, men samtidigt vet jag ju hur mycket bra saker jag har med mig i ryggsäcken från föregående träningsår. Jag känner redan nu att min rehabstyrka ger resultat och att styrkan utvecklas lite för varje dag. Det är ganska logiskt att styrka är något som snabbt kan byggas upp om jag tänker på hur fort jag tappade styrka i och med min skadeperiod. Det krävs bara ett hårt pannben och en vilja som övervinner insikten om hur klen jag var i inledningsstadiet. Det var riktigt tufft att gå till gymmet och inse att det inte fanns på världskartan att klara en dips eller en chins, att knappt kunna dra ett elastiskt band uppåt med hjälp av fingrarna. Men med lite envishet och jävlar anamma är jag på god väg tillbaka och nu är inte de där chinsen så långt bort igen.

När mina träningskompisar och konkurrenter snart kommer att dra på sig pjäxor, hjälm och stavar för att bege sig iväg på långa rullskidturer kommer pannbenet att sättas på prov igen. Min plan är att inte stressa igång med rullskidåkningen förrän överkroppen är redo. Asfalt är hårt och jag tror att det kan bli för tufft för mina små känsliga armbågar att börja staka redan. Pannbenet kommer att få stå emot under vetskapen att de andra tränar för fullt ute på vägarna medan jag stillsamt ska försöka ha is i magen och vänta någon månad till. Inte vila helt, men inte åka längre rullskidturer. Det kommer att bli en utmaning, men jag tror att mitt skadedrabbade år kan hjälpa mig att ta det hela med ro ändå. Det är en lång sommar och höst kvar innan tävlingspremiären och det är DÅ jag ska vara redo. Inte NU!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>