Ett rejält lyft.

Säsongen 14/15 är över och förbi – på riktigt.

Efter Pilgrimsloppet under påskhelgen tänkte jag att det skulle bli mitt sista race, men så bestämde jag mig i sista stund för att åka upp till Åre en andra gång på kort tid och åka Åre XCO. En tävling som kanske inte är den mest prioriterade för många när det gäller att toppa formen och försöka vinna, utan mer en fruktansvärt rolig, trevlig och proffsig avslutning på säsongen. Ett arrangemang som Mathias Fredriksson tillsammans med det fantastiska hotellet längst upp i Åre Björnen, Copperhill, står för.

Bara att bo på Copperhill två nätter är en upplevelse där allt är av högsta klass och stil! Tävlingen med dess efterföljande afterski, grymma prisbord, bankett och festligheter natten lång är något som ALLA borde avsluta sin skidsäsong med.

Skidor, VŠrldscupsuttagning, Dam
Foto: Sweski.com

Men, jag tänkte nu försöka sammanfatta min säsong och jag ska försöka hålla mig kort.

Jag åkte upp till Bruksvallarna för premiärtävlingarna med ett mycket större lugn än tidigare år. Jag hade bestämt mig för att inte stressa upp mig över dessa tävlingar utan bara vara lugn & trygg med att jag hade genomfört den bästa träningssommar och höst någonsin. Jag hade gjort allt jag kunde och varför skulle jag då bli övernervös och antagligen underprestera genom att sätta press på mig själv?

Tävlingarna flöt på galant och gick jättebra, precis som alla andra tävlingar före jul, förutom en liten djupdykning på Idre/Särnatävlingarna … Formen gick spikrakt uppåt och jag tog min första seger i Sverigecupen och min första pallplats, som kunde ha varit två så när som på 0,1s, i den Skandinaviska cupen.
Det var med lite besvikelse som jag förstod att det ändå inte skulle räcka för att bli uttagen att åka världscupen i Davos, men denna besvikelse la sig ganska fort när jag strax före jul fick beskedet att jag skulle få åka Tour de Ski. :)

Touren var något av det bästa, värsta, roligaste och mest plågsamma jag upplevt. Ena dagen katastrof, andra dagen lekande lätt. Kroppen var inte alls att lita på där nere, och det blev en rejäl utmaning att försöka ladda om mellan varje lopp och inte stirra sig blind på enskilda dagar eller resultat. Att beta av dag för dag, se möjligheterna och vara på tå när det väl gällde – något som jag definitivt kommer att ta med mig om jag får möjligheten att åka touren igen.
På toppen av Alpe Cermis grät jag. Både av trötthet och av glädje att jag faktiskt hade klarat av det. Jag hade genomfört min första tour, jag hade tagit mina första världscuppoäng och jag hade tänjt på alla kroppens gränser till det maximala.

Om det var själva touren som utlöste mina problem, eller om det faktiskt var något som var påväg att hända redan innan, där touren blev den utlösande faktorn, vet jag inte. Under den sista etappen av touren, i klättringen uppför monsterbacken började mina vader krampa – något så kopiöst! ”Inte så konstigt” tänkte jag då, ”jag åker ju faktiskt skidor rakt uppför en svart pist i alperna”..

Men, besvären försvann inte och både världscupen i Rybinsk, SM i Ånnaboda och cupavslutningen i Kalix blev hårt drabbade och stora besvikelser. Under flera veckors tid fokuserade jag enbart på stakningen, där jag återigen flyttade mentala gränser när jag, ganska lätt, genomförde distanspass på VM-banorna här i Falun utan att använda benen. Allt med fokus på att kunna avsluta säsongen på ett någorlunda värdigt sätt.

Årefjällsloppet & Pilgrimsloppet blev två superfina och härliga tävlingar att avsluta säsongen med och två tävlingar som gjorde att jag fick tillbaka gnistan. Sanningen är den att känslan innan Årefjällsloppet inte var speciellt positiv och jag funderade både en och två gånger om det verkligen var värt det. Någonstans där i Vålådalen hittade jag ändå nya positiva tankar och under Pilgrimsloppet i Lofsdalen kändes det återigen självklart att fortsätta även nästa år.

Sammanfattningsvis, om jag ser tillbaka på min säsong 14/15 har jag trots allt tagit ett rejält kliv uppåt. Jag har aldrig åkt så fort på skidor som jag gjorde den här säsongen, och det är något som inspirerar och motiverar till fortsatt satsning.

P1030464

Vad jag kommer att inrikta mig på är inte helt klart och givet. Jag vill givetvis ut på världscup igen, men samtidigt har långloppscirkusen visats vara så härlig och inbjudande. Jag kommer att förändra mitt träningsupplägg en del och jag kommer med största sannolikhet att göra något annat vid sidan om, både för att jag är en person som gärna har annat att tänka på än träning men också av rent praktiskt möjliga skäl. Vad det blir är inte riktigt klart, men det finns flera möjliga utvägar. :)

I vår väntar en operation av mina vader, efter att det återigen har konstaterats som compartment syndrom. Några veckor kommer att försvinna för detta, men det är inget som jag ser som något negativt.

Positivt är också att jag fortsatt kommer att samarbeta med ett flertal av mina nuvarande sponsorer. Elpex rullskidor har givit klartecken på fortsatt samarbete, precis som Bliz Eyewear, One Way och Organic Food bars. Förhoppningsvis får jag även behålla samarbetet med Fischer, Hestra och Alpina på materialsidan och Jale som min fantastiska GULD-sponsor. Jag hoppas även kunna lösa ett samarbete med någon lunchsponsor inom kort, ett samarbete som skulle betyda otroligt mycket och underlätta i min vardag.

TACK för alla fina, värmande, glada, positiva hejarop och kommentarer under vintern. Ni lyfter mig ännu högre! :)

Elpex_undersida

Organic_undersida

OneWay_undersida

Alpina
Fischer_undersida

Jale_undersida

Bliz

Hestra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>