Att kunna berömma sig själv.

Är du bra på att ge dig själv beröm? Att tydligt påtala för dig själv att du gjort något väldigt bra & faktiskt vara stolt över det du åstadkommit?

Ärligt talat är jag ganska dålig på det. Om det är en personlig svaghet eller något som är förknippat med tävlingsmänniskan i mig, där det ständigt finns en vilja att bli bättre och utvecklas och att aldrig vara så där riktigt riktigt nöjd, vet jag inte. Det är ofta lättare att se vad man kunde ha gjort bättre än att faktiskt berömma och förstärka det som var så där riktigt bra.

Imorse hade jag ett tufft intervallpass på min träningsplan. Ett sånt där lite gruvsamt pass som jag visste skulle göra ont och som jag kände en nervositet inför direkt när jag slog upp ögonen vid 7-snåret. Egentligen ett kort pass sett till tid, men där målet med passet är just mjölksyra ut i örsnibbarna. Det är väl just därför den där nervositeten dyker upp. Målet är ju att jag ska bli sjukt trött, och då är det ju svårt att undkomma den smärtan vilket skulle betyda ett misslyckat pass.. ;)

Jag drog iväg på mina skejtrullskidor, värmde upp, gruvade mig lite men tog sats och sa högt för mig själv ”kom igen nu Helene, nu kör vi! Det är nu det gäller..”

Första intervallen var trögstartad och lika så de två första korta dragen där tanken var att mjölksyran skulle komma smygande. På intervall nummer tre av tio i det mest intensiva blocket hände det någonting. Det var som att en spärr släppte. Om det var en mental, en fysisk eller en teknisk spärr vet jag inte. Kanske en kombination? Kroppen kändes plötsligt så mycket mer explosiv, snabb men ändå kontrollerad. Jag brukar ibland skriva om skillnaden mellan att kroppen styr huvudet eller tvärtom. Idag var det verkligen huvudet som styrde kroppen där kroppen tog till sig varenda liten signal och bara lydde order. En härlig känsla!
De tre sista var rejält tuffa och jag fick verkligen mana på och puscha mig själv med hjälp av ord. ”Kom igen nu Helene, det är just det här du behöver. Det är nu du blir stark..”

Efter intervall nummer tio var det slut – tvärslut! Precis enligt plan gick den tionde och sista snabbast och jag var heeeelt utpumpad. Ett långt drag kvar hemåt, lite avåkning och jag hade tagit mig igenom passet med bravur! Mina ben var skakis när jag knäppte av mig skidorna och jag satte mig en stund på asfalten utanför porten.
”Fyfan vad bra Helene!” hörde jag mig själv säga & med ett leende klappade jag mig automatiskt på axeln. Jag berömde mig själv!
Vad det kom ifrån vet jag inte riktigt, men det kändes väldigt bra.

Jag tror att det är väldigt nyttigt och utvecklande att våga berömma sig själv vid en bra prestation. Jag tror att det gör att prestationen blir viktig och att det inte alltid behöver vara en placering i en resultatlista som visar om man är får vara nöjd eller inte.
Jag har egentligen inte en aning om hur fort mina intervaller gick därute på förmiddagen, men det är oväsentligt. Det viktiga var känslan och att jag faktiskt genomförde passet på precis det sätt som jag hade tänkt mig. Jag peppade mig själv och puschade mig till gränser som i framtiden förhoppningsvis gör mig lite starkare. Något som ju är minst lika viktigt som den faktiska hastigheten på intervallerna eller om jag hade åkt ifrån mina motståndare eller inte om de varit med. Eller hur?

Givetvis ska man vara kritisk och vilja utveckla och förbättra saker hela tiden, men jag tror att vi ibland måste våga berömma oss själva för att påminna oss om att det faktiskt är väldigt mycket som redan är riktigt bra också. Det är lätt att fastna i det negativa tankarna och älta saker som inte fungerar. Man blir ju så mycket gladare om man faktiskt törs påstå då och då att man är jäkligt bra också! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>