Tack kroppen..

..för att jag fick revansch direkt.

10km klassiskt idag i lite småsvåra förhållanden med glatta, sladdriga spår, lite svårt att få fäste och rännor att hugga ner stavarna i.

Idag var både skidor och kropp mer på hugget än igår och jag kände direkt från start att det var en helt annan Helene som åkte skidor. Bättre sprutt på både ben och grejer och jag kunde plåga mig till det yttersta. Skidåkning i tävlingsfart kan göra FRUKTANSVÄRT ont alltså och konstigt nog är det ju den där smärtan man vill uppnå på något sätt. Ett tecken på att man ger allt. Att huvudet bestämmer över kroppen och att man fullständigt struntar i alla signaler om stumma ben eller sprängfärdiga lungor, man bara fortsätter att gasa!

Även idag föll det en liten tår efter målgång. Igår av besvikelse, idag av lättnad. Jag upplever inte att jag är i kanonform men jag känner ändå att det finns något bra där och att jag är med i matchen ändå! Något som kändes totalt tvärtom igår.. Tänk så fort det kan svänga alltså & tänk vad mycket idrotten betyder och kan påverka rent känslomässigt.

Så länge det finns lopp så finns det sannerligen hopp & nu laddar jag om för att sprinta så fort jag bara kan imorgon till att börja med. :)

Foto Tom Lindström, T-W media
img_9763

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>