Att vända..

Efter mitt dåliga lopp i fredags var jag både arg, ledsen, frustrerad, besviken.. ja, alla negativt laddade känslomässiga ord du kan komma på kan nog beskriva det som pågick i mitt huvud under fredagseftermiddagen. Tankar som givetvis kostade massor av energi och som inte direkt var ”boostande” för mitt självförtroende.

Efter ett antal samtal, med både vänner, tränare, mental coach och familj bestämde jag mig för att sluta deppa före middagen. Då fick det vara slut på negativa tankar och depp, och istället skulle jag försöka fylla mig själv med positiva saker och pepp.

Att göra en dålig prestation, oavsett om det handlar om idrott eller något annat, är aldrig roligt. Att misslyckas med något man så länge sett fram emot och att inte kunna få ut sin fulla kapacitet när man som helst önskar det är frustrerande. Givetvis är det otroligt lätt att dra ner sig själv fullständigt i skiten efter en sådan insats och bara tänka negativa tankar om det man gör och kanske även om sig själv. Allt positivt som man gjort tidigare, kanske bara dagen innan, blir som bortblåst och det är BARA det dåliga som ryms i huvudet.

Genast börjar tankarna snurra på vad man gjort för fel. Varför man är så dålig, varför man aldrig kan lyckas och hur dåligt förberedd man måste ha varit. Detta trots att man bara någon dag tidigare har tänkt en massa positiva och bra saker om det man har med sig i ryggsäcken från förut.

Min fredagseftermiddag var ungefär så. Från att ha varit väldigt lugn innan start och varit vid gott mod utifrån vetskapen om att jag har en fin träningssommar och höst med mig, tvärvände allt under 5km fristil. 16 minuters skidåkning fick mig att tappa allt självförtroende som jag hade byggt upp och lagrat under sommarmånaderna. Istället för att ”borsta bort” det som ett dåligt lopp tömde jag ryggsäcken på alla positiva tankar och stoppade ner just dessa dåliga 16 minuter för en stund. Det dåliga resultatet tog så mycket plats att ingenting annat rymdes där i.

Med några timmars distans till det hela fick det ändå vara nog. Det skulle komma fler lopp, och redan dagen därpå en distans som jag såg fram emot väldigt mycket. Det var dags att packa upp det där skitloppet ur ryggsäcken och försöka tänka klart. Minnas allt det positiva, allt det där bra och anledningen till att jag faktiskt tävlar i skidåkning. Vad spelar det för roll om jag gör ett dåligt lopp? Vem minns ett dåligt resultat om hundra år, om tio år eller rent av nästa helg?

Varför är det då så lätt att älta misslyckanden? Hur kommer det sig att man nästan är mer besviken över ett dåligt resultat än man kan glädjas när man lyckas? Det är nästan lättare att hitta små fel även vid lyckade prestationer än det är att finna ljuspunkter i det som inte riktigt går som man hoppats. Eller har jag fel?

Hur som helst så lyckades jag vända mina negativa tankar på mindre än ett dygn, och dagen därpå genomföra ett lopp som jag är nöjd med. En mental kamp mot mig själv som jag vann, mycket tack vare alla mina starka stöttepelare som finns vid min sida. Utan Er hade jag antagligen fortfarande ältat det där dåliga loppet från i fredags. Nu minns jag knappt vad som hände eftersom jag har bestämt mig för att ”borsta bort” det och inte lägga någon energi på det mer. Skitlopp!

img_9774
Foto: Tom Lindström, T-W media

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>