Det är inte bara..

Det är mycket som ska stämma för att man ska åka fort på skidor. Givetvis måste fysiken vara på topp, du måste vara pigg i kroppen och ha kontroll på tekniken. Det mentala måste också vara med dig och du måste vara beredd på att vilja kriga och kämpa även om det gör ont, tänka positivt och ge allt från start till mål. Du måste också ha ett slagkraftigt material med både skidor och valla, vilket sannerligen inte är ”bara”…

Både igår och idag innan start kände jag att både det fysiska och det psykiska fanns där. Jag kände mig pigg i kroppen på träningen igår och med loppet i lillehammer färskt i minnet kändes det väldigt inspirerande och roligt att få åka en klassisk distans igen.
Jag provade skidor ganska nära inpå start och tyckte att jag hade två bra par att välja mellan. Till slut föll valet på den lite kallare vallningen och jag gjorde mig redo för start medan mina skidor togs in i vallaboden för det sista ”finliret”..

Starten gick och jag kände direkt att något hade hänt. Det kändes lite som att åka på sandpapper, som att det susade i skidorna och att det inte var något släpp alls i dem. Tänkte att det kanske var lika för alla och försökte ändå trycka på och fokusera på min skidåkning. Jag märkte ganska tidigt att det inte gick så fort som jag önskade. Fick inga vidare tider ute på banan och blev mer och mer frustrerad över att jag tvingade staka mycket längre i de långa flacka utförslöporna än igår när jag bara tränade..

När skidorna inte är hundra blir det lätt en negativ spiral. Jag försöker ju ändå ge allt, men när jag hör att jag varje varv plockar placeringar uppför och tappar minst lika många utför är det frustrerande! Åkningen blir lätt stressad och jag tar i mer och mer vilket givetvis påverkar tekniken negativt. Istället för att utnyttja skidorna springer jag på dem och sätter antagligen inte stakningen heller..

Det blir så här ibland och det beror givetvis inte BARA på en misslyckad vallning, utan hela den negativa spiral som sätter igång saker både i mitt mentala och mitt fysiska. En kedjeeffekt som gör att det fysiska inte kommer till sin rätt riktigt.
När jag skar mållinjen var jag knappt trött, mest stum, frustrerad och uppgiven.

Shit happens och det är inget att göra åt just nu. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig idag vilket känns tråkigt när det dessutom var min favoritdistans och kroppen kändes ganska pigg. Men, skidval och valla är en del av sporten precis som att stå på benen eller att åka fort uppför.

Men..

”Det är en dag imorgon å och det kommer fler lopp” – som det så fint och uppmuntrande heter! ;)

img_0015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>