Något väldigt speciellt..

När jag var liten fanns det några riktiga höjdpunkter i mitt liv som skidåkerska. Morapinglan var en sådan, just för att det innebar en resa upp till Mora tillsammans med en eller två skidfamiljer från Tierp, boende på något mysigt ställe, tävling mot jämngamla (överlägsna!!) dalatjejer och efterföljande nyårsfirande. Lilla SS på riksskidstadion i Falun var också en höjdare, mycket för att man fick tävla på en stor arena, åka den så omtalade mördarbacken och faktiskt tävla på banor där världseliten hade eller skulle tävla under ungefär samma period. För ja, en tredje höjdpunkt under vinterhalvåret var just resan upp till Falun, ofta under februari eller mars månad, för att se på Skidspelen och världscupavslutningen. Ett tillfälle att få se världseliten på nära håll och faktiskt få en känsla för hur fort de faktiskt kunde åka på ett par längdskidor. Jag minns att jag beundrade deras framfart och hur lätt och fort de kunde övervinna den STORA mördarbacken, som även innehöll en del som vi ungdomar aldrig fick tävla i på Lilla SS. Jag minns att jag drömde om att få åka där själv en dag, få vara en av dem som alla kom för att heja fram i skidspåret och vara en av dem som lekande lätt kunde klippa mördarbacken i ett nafs. Ja, jag till och med avundades de föråkare som fick vistas på samma arena och på samma sida avspärrningarna som de tävlande.

I helgen kommer min dröm att gå i uppfyllelse och jag ska åka 15km klassisk masstart på Svenska Skidspelen. Även om det givetvis känns otroligt roligt och inspirerande att få göra comeback i världscupen igen och få chansen att tävla mot världens bästa skidåkerskor så känns det kanske inte riktigt lika euforiskt som jag trodde när jag var 11. Och tur är väl kanske det.. ;)

Ni som följer mig här på bloggen och i sociala medier vet ju om att min säsong haft en lite kurvig väg och då framförallt de senaste veckorna. Idag körde jag mitt första tävlingslika pass sedan Sverigecupen i Boden i mitten av december. Lite ovant så klart och en mindre chock för kroppen att försöka pressa sig upp till hög fart och stå ut med mjölksyran som sprutade i benen igen. Men, en väldigt bra genomkörare och förmodligen precis vad jag behöver inför helgen. Jag har inga förhoppningar eller förväntningar inför tävlingen mer än att jag ska göra en så bra prestation som möjligt utifrån mig själv och lägga upp loppet på ett sådant sätt så att jag kan känna mig totalt tömd på energi och kraft när jag korsar mållinjen.

Efter en sådan här period kan känslan variera väldigt mycket från dag till dag, och det är därför väldigt svårt att veta i vilken status och form min kropp är just nu. Det kan bli himmel och det kan bli pannkaka. Men, jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag kan inte göra mer än mitt allra bästa och jag gläder mig bara så enormt att jag kan träna och tävla igen och att jag får den här chansen. Jag har allt att vinna och jag kommer verkligen att älska mitt skidåkarliv på söndag, oavsett resultat, det är jag ganska säker på. För det ska verkligen bli så häftigt att få uppleva den där, så åtråvärda, andra sidan av avspärrningarna och vara en av dem som, förhoppningsvis, många tusen åskådare kommer för att titta och heja på. För ja, en dröm som jag uppenbarligen har haft sen jag var liten blir snart en verklighet, och även om den kanske inte känns lika magisk längre så måste jag väl ändå få unna mig att njuta av det här? :)

Jag hoppas att du kommer och hejar på mig och alla de andra tjejerna och killarna på Lugnet i Falun på söndag. Det är en skidfest som väntar, och jag hoppas att du vill ta del av den! :)

IMG_7754

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>