Jag trampar på…

Läget är ganska oförändrat, men ändå kanske lite bättre. Inga jättestora framsteg och inget jubel eller hurrarop att dela med mig av på bloggen alltså, men ändå med en gnutta hopp. Jag upplever fortfarande en konstig ”trötthetskänsla” i ryggslutet och rumpan och har ont vid tryck. Sedan sist har jag åkt väldigt sparsamt med skidor, och istället valt att fokusera på sådant som känns lite snällare mot ryggen, typ testcykel och corestyrka, och hoppas att det ska hjälpa.

För första gången på väldigt länge (någonsin!?) har jag kört intervaller på testcykel två gånger på tre dagar. Ett pass i söndagsmorse, verkligen i ottan för att sedan hinna äta frukost och bege mig ut i Vasaloppsspåret för att langa vätska, och ett imorse. Intervaller på testcykel är verkligen fruktansvärt (!!) plågsamt, både fysiskt, psykiskt och för svettkörtlarna.. ;)
Det svider i låren, svetten rinner från ryggen och jag flåsar som en älg. Du ser varenda sekund på den där, ursäkta språket, förjävliga klockan framför styret. Ibland tvingar jag mig själv att blunda, eller titta åt ett annat håll, för att på något sätt försöka lura mig själv. Lura mig själv att tiden går mycket snabbare än vad den gör. Lura mig själv att det inte är så lång tid kvar. En fyra minuter lång intervall löpandes eller på ett par skidor ute i skogen är inte speciellt lång, och känns oftast som den är över på ett kick. Fyra minuter på en testcykel är en evighet!!

”Men, om hon nu tycker att det är så plågsamt – varför gör hon det då?” kanske ni tänker nu. Ja, jag har faktiskt ställt mig frågan själv. Och jag tror att det enkla svaret är att jag någonstans njuter av detta ”självplågeri”. Att gruva sig lite inför passet, hoppa upp på den där testcykeln, veta att det kommer att göra ont. Försöka peppa mig själv till att uthärda smärtan, överleva det pass som jag har tänkt att genomföra. Tro på att jag klarar det. Pusha mig själv och känna hur svetten rinner längs ryggen. Jag vet att jag njuter av känslan efteråt, när det är klart. När jag kan sjunka ihop där på golvet och veta att jag har genomfört ett riktigt bra pass, där både hjärta och huvud har fått jobba. Jag gillar det och njuter verkligen av det. Hatkärlek ni vet och en hel massa härliga endorfiner som fyller min kropp resten av dagen och som jag mår väldigt bra av.

Så, jag trampar på, jobbar stenhårt med min rehab, tränar mycket corestyrka och försöker proppa mig själv med positiva tankar. Jag vill inte ge upp, jag vill fortfarande tro att ett SM i Umeå är inom räckhåll. Jag vill verkligen tro det. Och därför trampar jag på!

img_9952Jag vill åka på SM med Er!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>