Jag fixade det!

Seger med nästan 1minut på 10km fritt igår! Att kunna få blodsmak i munnen igen, och där det fysiska blir begränsande och inte smärtan. En tävling där JAG kunde styra kroppen, puscha på mig själv, trycka på och tänka på tekniken. En tävling där jag kunde korsa mållinjen och vara trött – inte ha ont! Lyckoruset som for genom min kropp igår – både på uppvärmningen när jag kände att kroppen svarade bra, under tävlingen och framförallt efter målgång, när jag nästan grät av lycka för att jag INTE hade ont och förmodligen sken starkare än solen på skidstadion i Grönklitt. Wow, jag är så otroligt tacksam för att jag är så envis trots allt!

För drygt två veckor sedan var jag beredd att lägga ner den här säsongen. Ja, ärligt talat kanske hela min elitsatsning. Med en kropp som inte fungerar, med en kropp som gör ont och som smärtar och när man inte får tillbaka ett dugg av allt slit man lägger ner på det här är det faktiskt inte det minsta roligt att hålla på. Det är inte värt det! Hur mycket jag än älskar att träna, älskar att tävla och älskar allt som har med skidåkning att göra blir det inte värt det.

Jag bestämde mig, mot alla odds och efter diskussioner med både mig själv, min tränare och sjukgymnast, för att göra ett sista försök att kunna åka sprintstafetten på SM förra fredagen. Tillsammans gjorde vi en plan för att få det att fungera. Vi satte upp ett antal delmålspass och jag bestämde mig för att vara extremt noggrann och lyhörd på kroppens signaler. Som ni vet kunde jag genomföra sprintstafetten med ett väldigt gott resultat och jag blev peppad på mer – om kroppen skulle hålla..

I onsdags hade vi avslutning med DSA där vi körde en träningstävling på Lugnet. En träningstävling som gjorde att jag bestämde mig för att anmäla mig till Grönklittsjakten. Ryggen kändes okej. Inte helt hundra, men inte heller sämre än den gjorde inför tävlingen i Umeå. Jag tänkte att jag åtminstone skulle åka lördagens skejtlopp på 10km och sedan, utifrån känslan där, eventuellt kunna starta i jaktstarten.

I fredagsmorse tog jag bilen upp till Lugnet för ett lugnt skidpass. Ett skidpass som inte var likt något annat skidpass på väldigt, väldigt, väldigt, väldigt länge! För första gången, på något som känns som en evighet, kände jag inte ens av min ländrygg när jag skejtade. Hur mycket jag än kände efter så upplevde jag ingen smärta. Den var som bortblåst? Jag kunde skejta på utan att bli varken stum eller spänd i ryggen, och bara tänka på andra saker och NJUTA.

IMG_0688

Gårdagens lopp kommer jag att ha med mig i bakhuvudet länge som loppet där det vände! Loppet där jag kände igen min kropp igen och där jag faktiskt njöt av varenda meter av de 10 000 jag åkte. En fantastiskt befriande känsla att ha kontroll över sig själv, att återigen få uppleva hur härligt det kan vara att tävla. Från att gå från en plågsam kamp till att bli något roligt, spännande och nästan energigivande under loppets gång..!

Idag åkte jag jaktstarten och återigen fick jag uppleva det där härliga. 5kilometer klassiskt är verkligen inte min paraddistans, men idag åkte jag bra och jag är åter igen otroligt nöjd. Jag har tävlat två dagar i rad utan smärta och kunnat pressa kroppen till det yttersta. Jag vann Grönklittsjakten totalt den här helgen och framförallt vann jag kampen mot mig själv. En otroligt tuff och smärtsam kamp, både mentalt och fysiskt. Jag fixade det! Jag bet ihop, och jag kom tillbaka den här säsongen även om det var i det sista nödropet. Än är jag kanske inte helt tillbaka på banan och därför passar det alldeles ypperligt med en viloperiod för min kropp just nu. En viloperiod där jag ska låta både kroppen och knoppen hämta andan.

Att jag fick med mig de här två loppen i helgen känns ENORMT viktigt! Ja, faktiskt kanske helt avgörande för mina framtida val och prioriteringar. För drygt två veckor sedan var jag otroligt nära att lägga skidorna på hyllan helt och hållet, nu är jag kanske inte lika nära att göra det längre.. ;)

Trots att jag är OTROLIGT sugen på Fjälltoppsloppet i helgen har jag bestämt mig för att stå över det. Det är ändå 35km i rejält kuperad terräng som ska avverkas. Antagligen ligger jag och balanserar på en otroligt skör tråd just nu mellan att vara smärtfri och att få ont igen. Risken att få ett bakslag är för stort, och därför kommer jag att ta med mig den här positiva känslan som snurrar runt i min kropp just nu framåt istället. Jag tror att det är ett klokt beslut och jag hoppas att jag kommer att kunna njuta av fin vårskidåkning och härliga löpturer utan smärta istället! :D
Dessutom väntar ju Grönklitt Hill Climb om två veckor, så än är tävlingssäsongen inte helt över.. ;)

Kram på Er!

IMG_0698

Ett svar på “Jag fixade det!

  1. Jag gläds med dig Helene. Du är värd denna stora framgång efter allt ditt slit. Klokt också att avstå Fjälltoppsloppet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>