Vilken helg!

Världscupsäsongen 2017 på rullskidor är över. Och vilken avslutning det blev! Jag hade faktiskt aldrig kunnat drömma om att det skulle sluta så här bra!

Inför helgen hade jag förhoppningar om att göra tre stabila lopp och KANSKE försöka nå topp 3 i totalen, men jag visste att det skulle bli svårt. Jag hade drygt 70 poäng upp till tredjeplatsen och visste att jag, med största sannolikhet, skulle tappa endel under den första tävlingsdagen eftersom att italienskan på tredjeplats inför helgen är väldigt duktig på sprint.
När sprintprologen i fredags eftermiddag dessutom gick käpprätt åt skogen hann jag för en sekund tänka att tredjeplatsen var körd, men lyckades ändå i slutändan av dagen åka till mig en åttondeplats och säsongens bästa sprintresultat i världscupen. Hoppet levde, men jag hade fortsatt många poäng att knapra in..

På lördagen var det dags för helgens höjdpunkt, ett 4.7km klassiskt backlopp med drygt 300 höjdmeters stigning. En fin backe med varierad åkning diagonal och stakning med frånskjut upp till 1650 m.ö.h. Exakt klockan 11 var det dags för start och jag kände direkt när jag lämnade startrakan att det här skulle bli en bra dag! Benen svarade otroligt bra och jag kunde både tänka teknik och driva på med kraft kilometer efter kilometer upp i backen. Jag blev trött i både andning och ben ganska tidigt men kunde ändå jobba med den mjölksyra som bildades i kroppen och förmå mig själv att trycka på stavtag efter stavtag uppöver. De sista 200 metrarna var riktigt fruktansvärt plågsamma och jag ville helst lägga mig ner och gråta när kroppen skrek av smärta, men manade ändå på mig själv ända in mot mål. När jag skar mållinjen visste jag att jag hade gjort ett riktigt bra lopp och kunde, hur det än slutade resultatmässigt, vara väldigt nöjd med min egen prestation. När sekunderna och minuterna tickade på och ingen av mina konkurrenter dök upp bakom hörnet tillräckligt fort förstärktes min känsla och lyckan spred sig i hela kroppen. Jag hade vunnit min första seger i världscupen på rullskidor! :D

11682
Mot mål

11671
Topp tre

Någonstans i samma sekund som speakern ropade ut mig som segrare försvann ett litet hjärnspöke hos mig. Ett litet hjärnspöke som kanske har gjort mig mer rädd för att misslyckas än att faktiskt våga vinna. Det är lättare sagt än gjort att faktiskt VÅGA vara en vinnare. Att kunna se sig själv som en vinnare även i tävlingssituation, och inte bara prestera bra när det är träning. Den här dagen, på toppen av Monte Bondone var jag en vinnare – och ja, det kändes otroligt jäkla bra! :D

På eftermiddagen åkte vi ner till Trento och rullade fram i plattare terräng på skejtskidorna. Ett skönt pass som avslutades med en glass vid torget innan vi åkte hem till hotellet för middag och vila.

Under natten mot söndag ösregnade det vilket gjorde asfalten inför söndagens jaktstart både blöt och hal. Tävlingshjulen blir alldeles för hala i dessa förhållanden och vi valde att åka på regnhjul som visserligen går lite tyngre, men som har bättre grepp. Med 45 respektive 50 sekunders ledning till tvåan och trean startade jag med planen om att helt göra mitt eget lopp och INTE titta bakåt. Trots regnhjulen var det halt och svåråkt och jag upplevde att skidorna slant i sidled mest hela tiden. Jag tryckte på det jag hade, försökte åka stort och avslappnat och inte gå för fort och dra på mig massa syra. Känslan var att jag hade bra tryck och att det drev på bra, men när jag hörde stavspetsarna från Sandra och ryskan som startat som nummer två och tre bakom mig insåg jag att det inte var tillräckligt.

11747

11748

Jag släppte upp ryskan så fort de kom ifatt och hade först svårt att gå med henne. Där och då kände jag mig slagen, men bestämde mig för att kriga på och inte ge upp och kunde då gå ifatt de meter jag hade släppt för att lägga mig kloss i rygg ner mot upploppet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, men på något sätt lyckades jag – för kanske första gången i mitt liv (!?) vara kylig, avvakta och göra en riktigt taktisk ingång mot mål och vinna spurten! :D

Och ja, där och då dödades mitt andra hjärnspöke. Det om ”att jag inte kan vinna en spurt”! För jo, det kan jag visst! :D

11762

Jag vann alltså två deltävlingar på rad under säsongens sista världscuptävlingar och kunde, med minsta möjliga marginal, även knipa tredjeplatsen i totalen! En andraplats, 0.2sekunder långsammare på söndagens jaktstart, hade inte räckt till och ja, jag måste säga att helgen i Trento blev precis så bra som jag hade kunnat önska, och lite till.. ;)

11753

Till sist vill jag TACKA alla som varit en del av det svenska rullskidslandslaget under säsongen, och framförallt Johan och Martin som valt att ta ut mig till detta äventyr. Det har betytt otroligt mycket för mig och jag har lärt mig så enormt mycket. Jag är övertygad om att det är ert sätt att leda gruppen, att ta hand om oss människor som idrottare och ert omtänksamma sätt att glädjas i medgång och stötta i motgång som också gjort att jag faktiskt, till slut, vågade vinna – både i kampen mot mig själv uppför backen i lördags och i en spurt i söndags! Ni är fantastiska! :)

Bilderna är hämtade på pegasomedia.it

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>