Att acceptera.

Blogginläggen haglar inte direkt tätt här hemsidan med den enkla anledningen att det inte händer så mycket som jag känner att jag vill dela med mig av.
När saker och ting inte riktigt går som jag vill kan jag själv känna att det blir tjatigt att skriva om problemen stup i ett. När det dessutom är något som jag försöker fokusera mindre på, hur omöjligt och svårt det än är, känns det inte så lockande att dra upp det hela tiden.

Men, ryggstatus är tyvärr inget bättre. Jag famlar efter något som jag inte vet vad det är. En hjälp eller någon form av redskap som ska få det hela att vända mot det positiva. Aktivitet i form av löpning och lite skidåkning då och då är bra för min rygg, som ärligt talat är som allra sämst när jag är inaktiv och helvilar.
Rörelse gör gott och jag försöker följa kroppens egna signaler och planerar därefter.

Mitt humör har ändå börjat kännas mer hoppfullt igen och jag upplever att jag faktiskt oftast är uppe ur källaren istället för att sitta där nere i mörkret och uggla. Jag är mer positivt inställd till saker i allmänhet även om jag givetvis tycker att hela situationen är skit! Det här blev inte alls den vinter som jag hade sett fram emot. Men genom att acceptera och vara ärlig mot mig själv har jag på något vis kunnat inse att det är som det är och att jag bara kan påverka hur saker ska vara nu och hur jag vill ha det framöver. Att acceptera att det blev en skitvinter ur ett elitskidåkarperspektiv men att det faktiskt finns så mycket annat att glädjas över och se fram emot. Framförallt är det ju att kunna leva utan att ha ont i vardagen som är det primära och allra viktigaste. Och det är dit jag ska först och främst! :)

Jag har givetvis inte slutat hoppats och kämpa. Det är klart att jag hoppas på ett mirakel där jag slipper mina smärtor och kan göra ALLT jag drömmer om, men för att vara rättvis mot mig själv och för att försöka undvika den stress som jag vet att jag själv kan framkalla på ett litet kick, försöker jag att tänka logiskt. Det blev inte som jag hade hoppats, det är en kamp och jag kämpar vidare på mitt sätt. Ler åt sådana saker som fungerar bra och försöker att ta en dag i taget. En dag närmare en lösning på problemet. Jag kämpar varje dag och på en massa sätt för att nå dit, även om min hjärna och kropp ibland behöver koppla ifrån helt och bara fokusera på annat.

Imorse följde jag med Emma och Jimmie på en skidtur på Lugnet. Lugnet levererar skidmagi och en stund i skidspåret får ändå hjärnan att orka kämpa vidare mot mina mål. Jag älskar ju det där!

1D3940C6-FB59-4A62-86CB-7A43F4048D89

Jag ger mig inte. Jag fokuserar framåt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>