Är det inte märkligt?

Hej på er!

Jag är tillbaka på bloggen & tänkte berätta om min lördag. Det har hänt en massa saker sedan jag skrev här senast men ni som följer mig på andra sociala kanaler vet ju på ett ungefär vad jag pysslar med så jag dyker rakt ner på Råaloppet och min upplevelse från detta fantastiska traillopp ute i den värmländska vildmarken. Jag skulle nog säga att Råaloppet är definitionen av trail och ett lopp som innehåller det mesta. Ett magiskt vackert, tekniskt, tufft och fint lopp som startar i Långberget och går i mål på Branäsbergets topp, 31km med omkring 1000höjdmeter stigning. Till den makalöst billiga pengen 100kr får man ett traillopp utöver det vanliga och då ingår fantastisk service utmed banan, en öl, pastasallad, hembakat fika och dryck (för dem som är med i matchen) vid målgång. Riktigt välorganiserat och genomtänkt, allt för en fin upplevelse!

Klockan 10 i lördags gick starten. Redan då var det riktigt varmt och solen stekte från en klarblå, helt molnfri himmel. De första kilometerna slingrade sig längs smala, småkuperade, tekniska, steniga men riktigt fina stigar mot den första vätskekontrollen efter 7kilometer. Benen kändes ändå oförskämt lätta och pigga efter veckans förkylning och jag försökte mest ta det lugnt och spara så mycket energi som möjligt. Flyta på men inte gå för hårt med tanke på vad som väntade.

Det rullade på fint även in mot den andra vätskan efter 14 km. Jag började känna av ett skavsår under höger trampdyna och stannade till för att dra till strumpan, totalt misslyckat med facit i hand, och tappade då ryggen på Daniel Bodare, en löparkompis från Falun. Vid vätskekontrollen tog klungan framför det lugnt och jag kom ifatt Daniel igen. Benen kändes fortsatt helt okej, och nu väntade ungefär 500m ”återhämtning” på en grusväg innan det bar av upp i skogen igen. ”Det är nu det börjar..” hörde jag en kille i klungan säga.

Banan drog oss upp i skogen, i en lång sluttande stigning med bitvis riktigt tvära backar att klättra uppför. Vi kom ut på hyggen och sprang på spänger över myrar. Solen fullkomlig gassade på oss rakt uppifrån och det kändes som att fötterna kokade. Det måste ha varit omkring 30 grader i skuggan och det började onekligen kännas i kroppen. Jag hade slutat svettas för länge sen trots den makalösa värmen och det enda jag sprang och tänkte på var att få kyla ner huvudet. Det var så varmt!!
Daniel och två killar till hade sprungit ifrån oss igen mellan vätskestationerna men återigen tog de lång tid på sig, drack ordentligt och vi var ifatt in mot 21km. Jag hällde tre glas vatten över huvudet, svepte två muggar vätska, hörde Daniel säga ”nu är det bara 10km kvar..” innan han försvann vidare.

Nu började jag bli trött. Inte speciellt flåsig utan mer tom på något vis. Som att benen inte riktigt ville lyda huvudet på samma sätt. Jag fick gå i rask takt uppför några av backarna, men tycker ändå att jag kunde hålla bra styrfart vidare genom skogen på de fortsatt smala, tekniska stigarna. Upp mot kanske 26-27 kilometer släppte killen som hade legat i rygg på mig säkert 15 kilometer och jag fick lite ny energi. Det kanske inte gick så långsamt för mig ändå.

Sedan bar det av utför. Rejält utför dessutom! Bitvis riktigt branta passager och med ben som sprungit snart 28kilometer där vi började närma oss 2timmar och 45 minuters tävlingstid i den 30gradiga hettan var det ingen barnlek. Jag flöt ändå på av bästa förmåga utför backen och kom till loppets fjärde vätskestation. Hällde återigen tre glas vatten över mig, försökte svalka av mig så gott det gick, drack en mugg sportdryck och sprang vidare.

Här hände någonting! 700meter asfaltslöpning väntade och det var som att jag gick rakt in i en vägg! Visst, jag var trött innan, men den här väggen hade jag inte räknat med. Den kom så plötsligt! Benen kändes nästan bortdomnade, jag kände mig yr. Hur mycket jag än manade på mig själv, försökte stärka mig själv med positiva ord och övertyga mig själv om att det inte var långt kvar till mål kunde jag inte göra något åt saken. Inte ens alla glada hejarop från alla härliga människor som tagit sig ut längs vägen för att hjälpa oss mot mål räckte för att ge mig ny energi.

In mot backen och den sista vätskan bad jag återigen om sportdryck och vatten, i hopp om att jag skulle få tillbaka lite energi i kroppen. Stigningen började och jag såg knappt stigen framför mig. Kände mig vimmelkantig, helt matt och benen bar mig knappt längre. På stapplande ben började jag kliva uppför. Backen upp mot toppen är rejält brant och jag tror inte att någon i tävlingen sprang uppför den, utan det handlar mer om att försöka ta stora kliv uppåt och plocka höjdmeter för höjdmeter. 400 stycken närmare bestämt innan man når målet.

Dessa 400höjdmeter är nog de värsta i mitt liv. Jag minns knappt hur jag tog mig upp. Jag kände hur extremt långsamt det gick, men hade inte ens kraft nog att bry mig. Det kändes som en evighet innan jag nådde den trappa som jag på förhand hade hört skulle vara halvvägs upp. Det snurrade i huvudet, jag hade ingen uppfattning om någonting. Jag minns att jag tänkte ”det får gå långsamt Helene, men rör dig framåt hela tiden, stanna inte!”

När jag hörde speakern på toppen och såg målet framför mig försökte jag att jogga några meter, men benen bar mig knappt. Jag fick börja gå igen & jag lovar er att det är den absolut långsammaste spurt jag någonsin har haft!

AB432E6C-5D53-48BE-9B72-586E95CFFEF6

Efter 3 timmar och 16 minuter nådde jag mål. Då hade jag tappat nästan 10minuter på den sista kilometern i backen!

Hela världen snurrade. Det enda jag ville var att lägga mig ner. Jag rasade först ihop mot staketet i målhanget, tog mig ut därifrån och landade på sprängstenen en bit högre upp. TOTALT utmattad!

Tack vare fina vänner och medtävlande fick jag förstklassig service och kunde komma tillbaka till livet relativt fort.

Jag har aldrig tidigare väggat så här hårt! Fått en sådan vätskebrist, värmeslag eller vad det nu berodde på. Det som är mest läskigt är att det kom så fort, och ganska oannonserat.

Hur som helst, jag är stolt över mig själv att jag tog mig i mål, och jag är otroligt glad att jag fått uppleva detta magiska arrangemang! En stor eloge till Pontus och hans funktionärer som ordnat detta fantastiska trailäventyr för oss!

Och är det inte märkligt ändå? Jag är redan nu sugen på en revansch! Vi ses nästa år igen Råaloppet, jag ska bara läka mina skavsår under fötterna först!
6BCF6DCA-4EF2-4011-9D6F-EB22AFCD028B

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>