När det blir längre och längre mellan mungiporna.

I lördags hade jag bestämt mig för att följa med Frida ut på ett intervallpass. Fördelen med att inte satsa som förut och inte ha en strukturerad träningsplan är att jag kan vara mer spontan och flexibel i vad och när jag tränar. Jag kan följa med mina kompisar ut på deras planerade pass om det matchar med mina jobbtider eller annat som, nu för tiden, kan gå före träning.

Jag hade inte speciellt höga ambitioner med passet och var väl medveten om att jag kanske skulle få avbryta och agera hejarklack på Fridas sista intervaller. Senast jag kunde åka ett kuperat intervallpass i skejt var förra året i september, bara dagar före världscupavslutningen i Trento, när jag hade min bästa och mest smärtfria vecka på hela sommarträningen..

Vi värmde upp och enligt Fridas plan skulle vi köra fem stycken fem-minutersintervaller kring hoppbackarna. Vi startade den första mitt på skidstadion och begav oss av uppåt. Jag försökte att inte tänka för mycket, utan åkte på, med viss svårighet att hänga på i branten där man tvingas gå på tvåans växel.

Första intervallen – helt smärtfri och jag log. Det var så kul!

Vi åkte ner mot andra sidan av backen. Startade intervall nummer två. Jag försökte åka avslappnat och inte spänna mig. Lite ovant var det att försöka trycka på uppför i treans växel. Något jag inte har gjort, med ett lyckat resultat och smärtfritt, på över ett år.
Intervall nummer två och tre flöt på. Ingen smärta! Mitt leende slog igenom ännu mer. Wow! Det här var så jäkla roligt!!

De två sista intervallerna var en ren njutning. Jag vågade trycka på mer och mer eftersom att smärtan höll sig helt frånvarande. Det bara bubblade i kroppen. Jag flåsade, kände hur benen blev så där härligt trötta, men bara njöt! Det här var helt sjukt jäkla roligt!! Jag hade klarat av fem intervaller i kuperad terräng utan minsta känning av min långdragna skada.

Efter den sista intervallen utbröt någon slags glädjerus i min kropp uppe vid hoppbackarna. Avståndet mellan mina mungipor hade vuxit till det maximala och jag var så glad!

Med bästa tänkbara sällskap hade jag och Frida peppat, matchat och sporrat varandra till ett fint intervallpass där jag tror att vi båda var väldigt nöjda efteråt! :)

D8E56856-E67D-41FC-89E0-7C74650A4297

Att få uppleva en sån här bubblande glädje över träningen är något som jag värdesätter otroligt högt. Jag älskar att träna och jag älskar att utmana mig själv och min kropp. Det här handlar inte överhuvudtaget om något som är prestationsinriktat i annat syfte än mot mig själv just nu. Jag har inga stora resultatmål i huvudet längre utan jag tränar för att må bra och för att jag tycker att det är så förbannat roligt och ger mig så mycket. Jag kommer alltid er vilja pressa mig själv till mina gränser, oavsett om jag gör det för att hamna högt i en resultatlista eller inte.
Att kunna träna och att kunna pressa mig kropp på det här sättet, utan att smärtan blir det begränsande – ja, det är som en seger för mig! Att jag kunde övervinna den där äckliga, fruktansvärda, irriterande smärtan som tog all min glädje till idrott ifrån mig under vintern. DET är en seger för mig!

Jag är fullt medveten om att det kanske inte är så här det kommer att kännas för alltid nu. Att smärtan är borta. Att jag aldrig mer behöver kriga mot min krånglande rygg. Men vet ni? Det gör mig inte så mycket. Jag njuter så in åt skogen av det här och nu och jag boostar mig själv med allt positivt som kom ur just det här passet i lördags. Det är roligt att åka skejt igen, och det är något som jag alltid kommmer att vilja göra – oavsett om jag ska hamna högt upp i en resultatlista eller bara ta en skartur på fjället under en solig vårdag.

Vad detta beror på vet jag ärligt talat inte. Jag har inte gjort något speciellt de senaste veckorna som kan ha förbättrat mitt skadeläge så radikalt. För skillnaden på hur jag mådde under veckan på Göteborgsvarvet i slutet av maj och nu är verkligen som natt och dag. Kanske har värmen en betydande roll? Kanske börjar de produkter som jag ätit ett tag nu från Elite100sports och ett ökat magnesiumintag börja göra nytta för min kropp? Kanske är det en följd av en minskad inre stress? Att jag inte ”måste” bli smärtfri. Att saker och ting börjar falla på plats rent allmänt. Jag vet inte, och antagligen är det många faktorer i samspel som påverkat, men det spelar inte så stor roll!

Jag tar en dag i taget och njuter så otroligt mycket av att slippa smärta i vardagen och i träning. Det mina vänner, det gör mig så jäkla glad! :)
1E98963C-E914-4041-AF74-B0B74577A66F

Ett svar på “När det blir längre och längre mellan mungiporna.

Lämna ett svar till Bertil Jansson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>